MOHAMED OMAR: ”Gangsterrap är ett rop på hjälp”

Är gangsterrappen ett rop på hjälp? Det hävdar Jonna Sima i en ledare i Aftonbladet 17/1.

En gangsterrappare Jonna beundrar har visst lagt ner sin musikkarriär. Det gör Jonna ledsen. Jag förmodar att hon och hennes journalistvänner brukade spela – och kanske till och med dansa till – hans musik på sina middagsbjudningar.

Rapparen heter Dree Low, eller egentligen Salah Abdulle.

I en av sina populäraste låtar rappar han om sitt ”boss life” med fina sportbilar:

”Ferraris and Lamborghinis, believe me”

Han skryter också om dyra märkeskläder:

”Prada and Mike Amiri, you feel me?”

Och hur tjejerna, eller guzzarna som det heter på blattesvenska, är tända på honom:

”Shake that, av med bikinin, habibi (uh)”

Dreew Low rappar också mycket om kriminalitet. Det tycks vara en ingrediens i ”boss life”.

Enligt Jonna gillar inte Dreew Low det ”boss life” han rappar om. Han är egentligen en slags medborgarjournalist, som genom musik, berättar om verkligheten i förorten:

”Det är bara ett sätt att visa hur verkligheten ser ut. Det finns dåliga sidor och bra sidor med verkligheten.”

Det är förstås rena dumheter. Jonna vet bättre.

Det är helt uppenbart när man lyssnar på Dreew Low och andra gangsterrappare att de romantiserar en kriminell livsstil.

Texterna uttrycker en dröm om att bli en stor gangster, en ”boss”, som vältrar i lyx, kör omkring i fina bilar, och som alla ”guzzar” vill ligga med.

De rappar om kriminalitet för att de tycker att det är coolt. De är inte intresserade av att ”berätta om verkligheten”. De berättar om valda delar av verkligheten, delarna som de gillar. Sådant som passar deras image.

Om inte Dreew Low sökt sig till kriminella, till våld och droger, hade han förmodligen haft mycket lite med dem att göra. Han kunde ha gjort läxorna och spelat datorspel istället.

Dreew Low rappar inte bara om brottslighet. Han har själv begått brott. Den första november förra året dömdes Salah Abdulle till ett års fängelse för ett rån på en butik i Akalla.

Jonna vet hur det funkar:

”I förra veckan sände SVT en nygjord dokumentär om Einárs karriär och liv. Det mest berörande i den är hur den begåvade unga talangen både pressades av sig själv och sin omgivning att bygga upp en gangsterpersona. Ska man rappa om ett hårt gatuliv måste man leva det själv för att vara trovärdig, är den oskrivna regeln.”

Gangsterrappen, skriver Jonna, är ett rop på hjälp. Lyssnar hon på samma rapp som jag? Jag har då inte hört några rop på hjälp i gangsterrapptexterna. Jag har tvärtom hört massor av skryt om pengar, vapen och ”guzzar”.

Det är klart att de överdriver i sina texter. De är mindre på jorden än i orden. Men det säger allt om rapparnas ideal och ambitioner.

Så här rappar Jaffar Byn i låten ”Ghettokända”

Till och med i stan guzzar skriker mitt namn
Vi går aldrig någon annanstans utan en gun
Femtio vänförfrågningar på Facebook varje dag
Fyrtio av de det guzzar som spelade smarta
Vi tar modeller till orten, det sker skandaler
Yasin har mer guzzar än fucking porrkungar

Nej, Jonna, gangsterrappen är inte ett rop på hjälp. Dessa grabbar har haft tillgång till kostnadsfri skola.

Vi har yrkesutbildningar på gymnasienivå som erbjuder rymliga och rena lokaler, verkstäder och all utrustning och material som behövs för att ungdomar ska kunna utbilda sig till rörmokare, svetsare, VVS-montör, elektriker med mera. De undervisas av bra lärare.

Men gangsterrapparna vill inte gå den vägen. De drömmer om ”boss life”. De drömmar om att bli gangsterkungar med mer guzzar än porrkungar.

De som rånas då? De som förnedras? Alla som är rädda för gängen? De skötsamma ungdomarna som går till skolan för att lära sig saker men får sina lektioner förstörda av ”kaoz”.

Jonna tycks vara döv för deras rop på hjälp.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 (swishnumret stämmer, även om namnet inte är Mohamed Omar eller Eddie) eller bli månadsgivare på Patreon

Mohamed Omar