PATRIK ENGELLAU: Kritiska vithets- och rasstudier

Jag menar att jag hela livet tagit kurser i kritiska vithets- och rasstudier både genom att läsa hyllmeter efter hyllmeter av forsknings- och debattlitteratur i dithörande saker och genom att tillbringa minst tio år av mitt yrkesliv med att inom biståndssvängen iaktta min egen vita kultur konfrontera så kallade rasifierade kulturer. Hela frågan är så känslig att ömhudade personer flyr undan i raketfart när den närmar sig. Det är en måhända förståelig men feg och djupt olycklig utväg eftersom den mänskliga kunskapen och förståelsen aldrig kan utvecklas om folk inte törs prata med varandra.

Det första man bör observera, tror jag i alla fall, är att hela tanken på att indela mänskligheten i raser och tillskriva raserna särskilda egenskaper är ett modernt påfund som uppstod på grund av industrialismen och västerlandets allt märkvärdigare ekonomiska utveckling under 1800-talet. Dessförinnan verkade man inte ha brytt sig så mycket om hudfärg och raser. Slavar fanns visserligen – troligen sedan människan började bruka jorden – men slaveriet var inte reserverat för personer av visst utseende utan var bara en trist konsekvens av fattigdom (som kunde upphävas genom att slaven jobbade hårt och köpte sig fri).

Ungefär 1750 föddes en svart slav i Danska Västindien som inom några år hamnade som fosterbarn i den svenska kungliga familjen och växte upp tillsammans med prins Gustav, sedermera tredje kung Gustav, och döptes till Badin (bilden). Jag har aldrig upptäckt att Badin skulle ha haft några nackdelar av sin avvikande hudfärg. Han gifte sig med grosshandlardottern Elisabeth Schwartz i Slottskyrkan. Han fick tre hemman i Uppland, jakthund och bostad i Stockholm med en skara tjänstefolk.

Skälet till att folk började fundera på olikheter mellan raserna var att ett svårförklarligt problem presenterade sig med det unika och växande västerländska välståndet. Hur skulle man förklara denna magiska utveckling som så tydligt skiljde västerlandet från jordens övriga kulturer? Kunde det ha något med raser att göra? Frågan ledde till att ett helt forskningsfält etablerades med ledande rasbiologiska figurer som den franske diplomaten och författaren de Gobineau som år 1853 publicerade sin Essä om de mänskliga rasernas ojämlikhet. Av detta följde exempelvis de frenologiska teorierna som bland annat ledde till skallmätningar på samer. (I vilken mån den tilltagande rasismen blivit emotionell är svårt att veta; Gobineau själv gifte sig enligt Wikipedia med en ”kreolska”.)

Tvärtemot vad vår tids propagandister låter påskina har den europeiska transatlantiska slavhandeln en osäker förbindelse med kolonialismen och kapitalismen. Under några århundraden med början på 1600-talet skeppade européerna uppskattningsvis tolv miljoner afrikaner till Nord- och Sydamerika. Men i takt med att industrialismen verkligen slog igenom vände sig de västerländska samhällena med tilltagande beslutsamhet mot slaveriet (vilket kan ha berott på att fri arbetskraft var mer lönsam för deras arbetsgivare än slavar). Framför allt England och USA fick under 1800-talet stopp på den transatlantiska slavhandel utan att Europa för den sakens skull avslutade sina kolonialistiska erövringar och projekt i resten av världen. Min poäng är den ofta gjorda kopplingen mellan å ena sidan slaveri och å den andra kapitalism och kolonialism är svag.

En närliggande känslig fråga är i vilken utsträckning det kan påstås att de vita kolonialisterna förtryckte de rasifierade folk över vilka de vita för det mesta styrde. Enligt det nu dominerande västerländska narrativet var detta förtryck betydande. Jag har själv ägnat avsevärt engagemang åt att utveckla och sprida detta synsätt, inte minst som anställd inom biståndsbranschen som gör allt den kan för att ta avstånd från sin företrädare kolonialismen som egentligen, om man ser klart, hade ungefär samma optimistiska ambition att åstadkomma ekonomisk utveckling i kolonierna som den nutida neokolonialismen. Detta kan jag skämmas eller i varje fall skratta åt mig själv för. Jag hade skrivit böcker om att underutvecklingen i de gamla kolonierna berodde just på kolonialisternas förseelser och otillräckliga förståelse för hur ekonomisk utveckling går till. Men sedan jag förklarat att allt elände härrörde från drottning Victoria av England reste jag ut över världen och gjorde precis samma saker som drottningens ämbetsmän hade gjort ett sekel tidigare samtidigt som jag (och andra västerlänningar i branschen) var övertygade om att vi begripit att tämja den ekonomiska utvecklings ande så mycket skickligare än våra victorianska föregångare.

Efter andra världskriget skruvades det internationella hatet mot kolonialismen upp ett snäpp till och därmed avståndstagandet från kolonialismens vita företrädare och från de skändligheter de må ha åsamkat de rasifierade folken. I stället för att rasrelationerna skulle ha förbättrats när kolonialismen upphörde under decennierna efter kriget så blev bitterheten från de rasifierades sidan allt skarpare (vilket delvis berodde på att de genom att inspirera dåligt samvete hos de vita – vilket gick lättare än man kunnat ana – kunde säkra stora ekonomiska fördelar i form av bistånd och motsvarande, se exempelvis de enorma överföringarna inom Parisavtalet.)

Medan det kalla kriget pågick var det särskilt två västerländska länder som hade anledning att uppmuntra sådana tankar nämligen USA och Sverige. Kampen mellan USA och Sovjetunionen handlade inte minst om att knyta till sig anhängare bland de nya länder som tidigare varit kolonier. Här hade USA trumf på hand i egenskap av att själv ha varit en koloni. Det låg i USA:s intresse att försöka vinna vänner bland de nyligen befriade länderna genom att understryka kolonialismens skam och ondska. På likartat sätt försökte Sverige, särskilt under Olof Palme, vinna vänner i den tredje världen med argument som att vi aldrig varit någon kolonialmakt och att vi nu stod neutrala (vilket var en stor fördel när det till exempel skulle tillsättas tjänster i FN – Dag Hammarskjöld blev vald för att Sovjetunionen hade inlagt veto mot ett antal andra föreslagna kandidater – och på så vis, samt med hjälp av stora ekonomiska bidrag, fick Sverige en särskild relation med FN och dess starkaste medlemsgruppering som var tredje världens länder).

Patrik Engellau