PATRIK ENGELLAU: Utmaningar

En vän påpekade att allt det där som politiker kallar för utmaningar, till exempel utanförskapet, gängkriminaliteten och de allt sämre skolresultaten, inte borde kallas för utmaningar eftersom de beror på bakomliggande orsaker som inte alls låter sig påverkas av sådana motåtgärder som politikerna brukar komma med, det vill säga nya miljardskyfflingar och fler förbud. De verkliga utmaningarna, sa han, är två potentiellt mycket skadliga åsiktsriktningar eller ideologier.

Jaså, sa jag, vilka är de?

De är islam och PK-ismen, svarade vännen. Islam är en farlig religion eller tankeriktning eftersom dess anhängare inte vill underkasta sig något annat än den egna läran och de egna sederna. På det viset kommer sympatisörerna, om de är tillräckligt rättroende, ofta i direkt konflikt med den svenska rättsstaten som kräver underkastelse under svensk lag och förväntar sig att invandrare ska anpassa sig till svenska seder och bruk  (även om rättsstaten inte förrän ganska nyligen förstått att svenska seder och bruk inte är något genetiskt som delas av alla människor i hela världen utan är just specifikt svenska, eller kanske västerländska).  

Du menar att den utmaningen ligger i att det finns svårhanterliga skillnader mellan svenska och muslimska värderingar? sa jag. Jag undrar om du inte kan bli dömd vid svensk domstol för den uppfattningen.

Kanske, sa vännen. Därmed har vi kommit in på den andra skadliga ideologin som är PK-ismen. Sedan några årtionden tillbaka har det politiskt korrekta tänkandet varit det svenska samhällets dominerande ideologi. PK-ismen har slagit ut alla gamla politiska idépaket som konservatism, liberalism och socialism. PK-ismens grundläggande ambition är att överföra mer makt till det härskande politikerväldet. Nästan vilka idéer som helst duger som underlag för politiken om de uppfyller detta krav. Om de bryter mot vetenskap och sunt förnuft spelar ingen roll. Det kan rentav vara en fördel eftersom det bidrar till att kollra bort vanliga människor och att göra dem så osäkra att de bara flämtar och inte förmår säga emot. Har du studerat en vanlig medborgares minspel när han hör en PK-människa försöka övertyga honom om att det finns 24 kön eller kanske fler? Eller när han genom noggrann tidningsläsning så småningom begriper att politiker och bidragsmyndigheter ser mellan fingrarna på bidragsbedrägerier som låter skojare stjäla skattepengar han betalat in?

Vilken av dessa två skadliga teorier är då enligt din mening den värsta? frågade jag.

Den frågan är nog den viktigaste vattendelaren i nutida svensk politik, svarade han. Uppfattningen att islam och kanske även andra importerade kulturer är Sveriges viktigaste problem – ”utmaningar” – är visserligen brunstämplad men vinner dag för dag starkare fotfäste även inom det politiska etablissemanget. För ett par år sedan var det bara sverigedemokraterna som vågade lufta sådana åsikter. De övriga partierna, som rimligtvis förstod hur mycket stöd sverigedemokraterna skulle få om deras synpunkter blev socialt godtagbara, använde sin samlade politiska kraft till att rasiststämpla partiet och skrämma medborgarna att inte rösta på det. Men trots dessa ansträngningar håller fördämningarna nu på att brista och näst intill alla partier skaffar sig någon variant av sverigedemokratisk migrations- och integrationspolitik.

Håller problemen då på att lösas? frågar jag.

Absolut inte, svarade vännen och såg förvånad ut. Hur kunde du tro det? Islam och övriga invandringsproblem är inte alls den viktigaste av de två utmaningarna. PK-ismen är en långt lömskare och i den svenska politiken djupare rotad tankeriktning. PK-ismen har i det närmaste total kontroll över politiken och den offentliga sektorn. Alla går på kurs i HBTQI och könsmaktsordningen och alla svär tro och lydnad till den statliga värdegrunden (fast ingen vet vad den egentligen betyder vilket leder till att anhängarna brusar upp när man frågar). PK-ismen blomstrade i Sverige långt innan dess amerikanska kusin ”woke” började vända upp och ned på USA men har hos oss inte uppmärksammats som den statsideologi den är. Det beror antagligen på att svenska opinionsbildare och andra intellektuella människor oftast har ett incestuöst förhållande till den stat som försörjer dem. De vill inte syna staten i sömmarna. Så har det varit sedan Gustav Vasa förstatligade kyrkan och fick med sig den tidens motsvarighet till media och journalister, nämligen prästerna.

Fortfarande finns inget politiskt parti som resolut förkastar PK-ismen och sätter det sunda förnuftet och den traditionella svenska kulturen i dess ställe. Tills vidare är det svenska politikerväldet, vars intressen PK-ismen artikulerar, det främsta hindret för den reformagenda Sverige skulle behöva. Och det är inget litet hinder!

Patrik Engellau