
Med risk för att måla Belsebub på väggen, känns det som att vi befinner oss i ett ideologiskt världskrig. Att kriget är ”ideologiskt” kanske låter harmlöst, men det är det inte. Majoriteten av jordens befolkning styrs av ideologier och om dessa löper amok kan vad som helst hända. Inklusive väpnade konflikter med riktiga dödsoffer.
Sverige är den här gången inte neutralt, utan i högsta grad ett slagfält. Som i alla krig utkristalliseras med tiden två kontrahenter, som lägger interna motsättningar åt sidan för att bättre kunna fokusera på slutstriden. Ju tätare man sluter leden runt en gemensam idé, desto större chans att vinna.
Den svenska laguppställningen är för närvarande denna:
På ena sidan står regeringen, med sina röda och gröna stödtrupper. Genom att samla olika typer av socialism, liberalism, feminism, miljöaktivism, globalism etc. under en gemensam värdegrundsflagg, så kallad PK-ism, har man skaffat sig ett taktiskt övertag. Vidare har man fördel av att kunna identifiera en tydlig gemensam fiende, som heter Jimmie Åkesson. Någon kanske invänder att det inte är Jimmie saken gäller, utan Sverigedemokraterna. Men hade Sverigedemokraterna letts av en mindre kompetent Sverigevän (till exempel civilministerns sambo) hade de knappast kunnat fylla den rollen. Som extra understöd har regeringssidan en armé av ideologiskt skolade tjänstemän i offentlig sektor, beväpnade till tänderna.
På andra sidan står en brokig skara småborgare, företagare, individualister, konservativa, omvända socialister, kapitalister, foliehattar, libertarianer, driftiga invandrare, vanliga skattebetalare, utblottade sjukpensionärer, entreprenörer, lantisar och såna som tycker att etnicitet spelar roll. Någon gemensam ideologisk plattform har ännu inte etablerats. Det skarpaste vapnet man har att tillgå inför valet 2022, verkar vara Ulf Kristersson.
Så utgångsläget är onekligen dystert. Var finns värdegrunden? Var finns den gemensamma nämnare som skulle kunna få dessa icke-PK-ister att marschera i takt, och på mindre än ett år forma en legion av väldrillade soldater. Hur låter deras motsvarighet till stridsropet: ”ALLAS LIKA VÄRDE!” som ekat över nejden i mer än ett decennium.
Kanske låter den motsvarigheten: ”VAD FAN FÅR JAG FÖR PENGARNA!”
Dessa sex ord – som i förbigående yttrades av industrimannen Leif Östling under en intervju 2017, har redan blivit historiska. Utan att veta vad han gjorde, råkade Östling finna den formel som fick rekryterna på icke-PK-sidan att börja känna sig som ett ”Vi”.
Samtidigt blottades en av socialismens ömmaste punkter. När fler och fler socialdemokrater vill få sin försörjning via offentlig sektor (antingen i form av lön eller bidrag) och denna offentliga sektor inte genererar några egna pengar, blir man ekonomisk beroende av sina motståndare. Systemet förutsätter att det hela tiden flyter in resurser från människor som inte kräver mer än småsmulor tillbaka. Det gäller inte bara enstaka kapitalister, utan breda väljargrupper runt om i landet.
Kanske hade denna spontana kommentar ändå gått obemärkt förbi, om inte Svenskt Näringsliv bestämt sig för att sätta ner foten och sparka Östling som ordförande. Nu förstod alla att Sverige befinner sig i krig. Tärningen var kastad.
Sedan dess har Östling startat en kommission för Skattenytta, som kommer att driva skattefrågor under valåret 2022. Ilan Sadé från Medborgerlig Samling har startat Skatteupproret, och sedan ett år tillbaka jobbar Josefin Utas som Slöseriombudsman på Skattebetalarnas förening.
Vad som gör skattefrågan extra intressant är att alla reformer PK-sidan föreslår, såsom jättelika satsningar på klimatet, övergång till ”hållbar” stålproduktion, utfasning av kärnkraften och att ersätta flygtrafik med höghastighetståg, har en sak gemensamt. De är enormt kostnadskrävande. Om man inte tänker sig en skuldsättning upp över öronen, finns bara två sätt att lösa finansieringen. Antingen att drastiskt öka skattetrycket, eller att sluta ge medborgarna den samhällsservice de betalat för. I bägge fallen kommer fler och fler att fråga sig: ”Vad fan får jag för pengarna?”