Det finns en utbredd föreställning – några skulle säga myt – om att den svenska ursprungsbefolkningen enligt 1950 års modell genom migrationen gradvis håller på att bytas ut mot folk som härstammar från 1950 års ursprungsbefolkning i exempelvis Irak och Somalia. De räkneövningar som anhängarna av denna teori, till exempel Kyösti Tarvainen, för fram som belägg för sina farhågor går, vad jag kan se, inte att enkelt avfärda bara för att man ogillar dem (vilket många gör; det är bara att googla för att se protesterna).

Å andra sidan vet man att framtiden nästan aldrig gestaltar sig som futurologers trendutdragningar förutspår. Andra scenarier är åtminstone tänkbara. Kanske kommer en tillräckligt stor andel av irakierna att välja att framgångsrikt integrera sig i det svenska samhället för att de på lite sikt ska kunna tjäna som förebilder för sina långsammare landsmän. Kanske kommer den svenska staten att gå i konkurs så att välfärdssystemet bryter samman och somalierna tappar lusten att bo kvar i det svenska mörkret och kylan och därför reser hem, möjligen med en peng i handen som svenska staten lyckats låna upp för att användas just på detta sätt.

Själv har jag svårt att bli bergfast övertygad åt det ena eller det andra hållet. Däremot är jag bekymrad över ett annat folkutbyte som är helt obevekligt och som inte kan förnekas. Det handlar om helt nya människor som kommer med en hastighet av ungefär en procent om året och är hjälplöst oanpassade när de anländer. I jämförelse med en genomsnittlig somalier eller afghan är de sorgligt illa integrerade. Bland annat är de de värsta egocentriker man kan tänka sig. Deras värld styrs och hållet av deras för tillfället mest angelägna behov och de reagerar spontant och hänsynslöst. Det läggs ned oändliga resurser på att assimilera dem vilket kallas att uppfostra dem.

Dessa nya människor kommer på några årtiondens sikt obevekligen att överta kontrollen över landet. Många medborgarna har inte tänkt på vilka risker en sådan utveckling medför. Det beror på att medborgarna i sin naivitet och medfödda välvilja inte vill erkänna vilka nidingar som ryms i de nya människornas krets.

Jag har studerat de nya människorna och därvid gått så långt att jag till och med pratat med några av dem för att utröna hur de ser på tillvaron. Det har då visat sig – och det får tills säkrare fakta hopsamlats vara min stabilaste hypotes om detta folkutbyte – att de nya människorna i allmänhet har en helt annan uppfattning i samtidens viktigaste frågor än de gamla människorna. Jag tänker då exempelvis på invandringen, klimatet och utbildningen.

De nya människorna är betydligt mer positivt inställda till invandringen än de gamla människorna. Det kan bero på att de själva ju är ett slags nyanlända och att de därför känner frändskap med kollegorna som kommit från andra länder. För övrigt har de nya människorna ofta lika snedvridna uppfattningar om vad som gällde i det gamla Sverige – det vill säga Sverige av 1950 års modell – som någonsin en lika nyanländ somalier. Begrepp som ”plikt”, ”morgonbön” och ”skamvrå” är obekanta för dem.

Klimatfrågan är nog den fråga som starkast skiljer de nya människornas mentala tillstånd från de gamla människornas grunduppfattning. Att begrepp som plikt, morgonbön och skamvrå är svåra för de nya människorna att förstå sig på går att begripa eftersom de incitament de vant sig vid under sin uppväxt uteslutande har varit morötter, aldrig piskor. Men klimatpolitiken, som de gillar, är just en piska som människorna i onödan lagt på sig själva. Det handlar om att påtvinga sig själv och sin nästa olika slags plågor av typ flygförbud, köttskam och mångdubblade priser för den elektricitet som eventuellt kommer fram till hålen i väggen. Att dessa gissel troligen inte har så mycket vetenskapligt fog generar inte dessa människor något särskilt. Här döljer sig något genuint obegripligt.

Utbildning är för de nya människorna ett obehag som de, på andras bekostnad, underkastar sig bara för att de tror att de därigenom ska garanteras en lön. Även här gäller principen ”inga piskor, bara morötter” till exempel i fråga om tentamina som man kan ta så många gånger att slumpen så småningom ger godkänt resultat.

Kommer detta folkutbyte att vara gynnsamt för Sverige? Jag tror frågan bygger på felaktiga premisser. Sverige modell 2050 är väsensskilt från modell 1950. Begreppet ”nationalsång” och besläktade koncept kommer att vara utgångna. Det finns inget Sverige, blott ett antal människor som lever i den gamla nationalstatens territorium. För en del av dessa kommer utvecklingen att kännas gynnsam, för andra långt därifrån. (Om du tycker att den slutsatsen är fegt diffus så kan jag hålla med.)

Vi vet förstås vilka som i längden kommer att vinna och det är inte de gamla människorna. Enda hoppet är att jag har fel om de nya människorna.