PATRIK ENGELLAU: Exercis med käpphästarna

Begreppet ”politikervälde” som beteckning på vårt politiska system börjar numera bli allmänt accepterat. Medborgarna märker inte så stor skillnad på representanter för olika partier. Jo, individuella undantag finns från denna allmänna regel och jo, partierna kan låta lite olika men när det kommer till konkreta politiska förslag är olikheterna hårfina. (Den återstående stora skillnaden verkar vara att socialdemokraterna till skillnad från de andra är hämningslöst sugna på att regera.)

Med detta vill jag bara framhäva en uppfattning som jag framhävt i ett par decennier och kanske borde arkiveras. Men en del gamla godingar blir bara bättre och sannare med tiden såsom exempelvis Rembrandts tavlor, Beatles låtar och just teorin om politikerväldet.

Vårt lands ledande politiker är emellertid bara några tusen personer vilket är långt ifrån tillräckligt för att administrera politikerväldets maktbas, nämligen den välfärdsapparat som är det svenska politiska systemets existensberättigande och internationella stolthet (fastän det nu, som det verkar, snabba sönderfallet kanske leder till en viss tillnyktring; det var länge sedan det skröts med att Sverige skulle vara en humanitär stormakt).

Liksom Karl XII behövde en stor armé för att sköta krigets hantverk behöver politikerväldet hundratusentals trogna själar för att bemanna socialkontoren, HVB-hemmen och de centrala välfärdsmyndigheterna. Liksom karolinerhären hade såväl officerare som manskap så har välfärdsarmén såväl städare och undersköterskor som professorer och generaldirektörer.

Nu kommer en fråga för att testa dina färdigheter i samhällskunskap. Vilken av följande tre attityder anser du bäst känneteckna stämningsläget inom välfärdsarmén?

  1. Vi har finslipat våra metoder till den grad att vi numera aldrig misslyckas med våra klienter. Det är en fröjd att se hur våra ansträngningar så snabbt leder till att människor lyfts ur elände och misär och inrättar sig som värdefulla kuggar i samhällsmaskineriet. Varje dag går vi till jobbet med ett leende på läpparna.
  • Det är väl som vilket kneg som helst. Det finns en del struliga klienter men löningen kommer säkert och tryggt ungefär den tjugoåttonde. Enda besväret är egentligen värdegrundskurserna men man kan sätta hjärnan på autopilot och genomleva även dem.
  • … en ohållbar arbets­situation, med hög arbets­belastning utan möjlighet till återhämtning… barnmorskor har larmat, vilket kulminerat i mass­uppsägningar. Chefer inom förlossnings­vården har avsagt sig sitt ansvar över arbets­miljön, då de inte kan säkerställa en rimlig sådan… det är minst sagt allvarligt… lärare, läkare, fysio­terapeuter, arbets­terapeuter, psykologer och socionomer har allt för länge tvingats stå ut med en orimlig arbets­börda… genom hjälte­insatser, inte minst under pandemin, har de lyckats säkerställa att kvaliteten på välfärden upprätt­hållits… på deras egen bekostnad. Det visar sig också i statistik… sjuk­skrivningarna ökar snabbast bland akademiker. Mer än varannan sjuk­skriven akademiker har en psykiatrisk diagnos… de stress­relaterade diagnoserna ökar mest… orsaken är just hög arbets­belastning, utan möjlighet till åter­hämtning. 

Det tredje svaret är det rätta. Texten är ett förkortat men ordagrant citat från en debattartikel i Svenska Dagbladet av Sacos ordförande vilket kanske motsvarar överstes rang i den karolinska armén. När man läser denna nutidsskildring av de förhållanden under vilka det skattefinansierade välfärdsindustriella komplexets officerskår lever så framstår den karolinska arméns lidanden vid Narva och Poltava som småsaker. Mycket riktigt brukade Karl XII utropa ”Lappri!” när officerarna klagade över svälten, smutsen och rödsoten. Hade de bara vetat vilka plågor som skulle anfäkta deras efterföljare som statsanställda trehundra år senare!

I själva verket, tror jag, tillhör dessa högutbildade och troligen också högavlönade nutida människor ett privilegierat skikt i Sverige. Många av dem leds säkert på arbetsplatsen eftersom de tvingas jama med i värdegrundspredikningar och ägna avsevärd tid åt att fylla i blanketter på sina datorer men jag har aldrig sett någon vetenskaplig internationell undersökning som visar att deras arbetsbörda är tyngre än någon annan stans. Statistiken brukar visa på motsatsen.

Vi vet däremot att anslagsfinansierade organisationer alltid vill ha större budgetar och att pengarna utdelas av politiker efter bedömningar av vilka grupper som lider mest och därför förtjänar högre anslag. Det välfärdsindustriella komplexet brukar normalt framhålla sina klienters prövningar som motiv för budgetförstärkningar.

Här har komplexet gjort en budgetteknisk innovation. Nu är det inte längre i huvudsak klienterna som lider utan komplexets egna anställda. Nu är det inte framför allt psykiatrikernas patienter som behöver psykiatrisk vård utan psykiatrikerna själva. Vård och tillräcklig tid för återhämtning vilket betyder ”bättre arbetsmiljö”, mer sjukskrivning och ”flexiblare” pensionering samt en del andra fördelar. Tänk särskilt på vem som ska betala.

Patrik Engellau