BIRGITTA SPARF: Illa, jag mår illa!

Den gamla privata fattigvården har återuppstått. Rika och fina fruar här i Enskede förbarmar sig över de mindre bemedlade. De har haft ett Eldorado sedan modulhusboendet för ”nyanlända” öppnade uppe i Slakthusområdet intill Globen i början av 2019.

Det gav de fina damerna många tillfällen att idka välgörenhet. Även deras män hakade på. De har samlat in fotbollsskor, skridskor, barnkläder, cyklar, möbler och barnvagnar så det stått härliga till. Men nu verkar behoven vara mättade där uppe i modulerna.

Därför har ett nytt projekt tagit vid. Att hjälpa de hemlösa. Jackor, vantar, halsdukar och mössor har samlats in i denna nya giv.

Initiativtagaren gav sig häromdagen ut på de bistra kalla Stockholmsgatorna och delade ut dessa gåvor till alla som såg ut att behöva dem. När hon inte hittade några fler fattiga och arma att hjälpa lade hon resten på en bänk med en lapp:

– Varsågod att ta för dig om du fryser!

Hon tog naturligtvis en bild på detta, och blev rikligt belönad på Facebook. ”Tack för att du gör detta, så fint av dig! Vi skulle behöva fler som du!”

Om det är ogint av mig att tycka illa om denna privata välgörenhet så då är jag ogin. Den får mig att må illa. De röstar för en politik som skapar nya klyftor, nytt utanförskap och vad som felaktigt kallas ”fattigdom” och frossar sedan i alla möjligheter som detta skapar för dem själva att visa sig fina och goda.

Det värsta exemplet såg jag i går. En kvinna som jobbar på ett HVB-hem har tagit en intagen 15-årig tjej under sina vingars beskydd. Hon tigger nu julklappar till den intagna. Hon kallar henne ”Min lilla kompis” och frågar om någon kan tänka sig att ge henne lite julklappar.

Så här får det inte gå till. En HVB-anställd får absolut inte favorisera någon av klienterna. Det är så långt ifrån all professionalitet som det går att komma.

Det skapar osunda bindningar, obalans på HVB-hemmet och suddar ut gränserna mellan vård och privatliv. Den största synd en anställd i den branschen kan begå är att favorisera vissa av de som de är satta att vårda.

Jag utgår ifrån att hon som jobbar på HVB-hemmet inte är utbildad socionom. Då hade hon vetat att detta är högst olämpligt och omoraliskt. Hon är förmodligen något slags behandlingsassistent med ett självpåtaget uppdrag att ”hjälpa människor”. Vilket hon utökat till sitt privatliv, för sitt eget höga välbefinnandes skull. Hur HVB-hemmet kan godkänna detta förvånar mig, men det finns många oseriösa aktörer i branschen.

Vi har även kunnat läsa om äldre kvinnliga lärare som tagit sig an unga afghaner och låter dem bo hemma hos sig. Som en ”älskad extrason”. Det är vämjeligt.

Vill man hjälpa får man naturligtvis göra det. Men låt det då ske i tysthet och under etiska former. Utan att göra det till ett event på Facebook och Instagram. Fast då får man ju inga applåder från alla de andra som är lika goda.

Jag mår riktigt illa av denna nya form av fattigvård!

Birgitta Sparf