ANDERS LEION: Avskrapet

Otaliga, ja oräkneliga är de barn som utsatts för övergrepp inom den katolska kyrkan, så många att man bör skriva av den katolska kyrkan. 

Otaliga, ja oräkneliga är de ogifta mödrar som berövats sina barn och tvingats till slavarbete vid irländska kloster, så många att man bör skriva av klostren. 

(Ära vare Luther i höjden!) 

Sådana grova oegentligheter har svensk politik och svenskt samhällsliv varit förskonade från. Men också här har brist på insyn gjort det möjligt för makthavare att handla efter eget, rymligt samvete och inte i enlighet med lagen. 

Många var de mentalpatienter vid Vipeholm som tvingades, utan att vara medvetna om det, till medverkan i ett fullskaleexperiment för att framkalla karies. 

Varför kunde dessa brott ske? Därför att de skedde i det fördolda. Förövarna kände sig trygga bakom de murar som dolde dem för allmänheten. Verkliga, höga murar och låsta dörrar behövs för att möjliggöra misshandel och andra övergrepp mot enskilda individer. Gäller det att orättmätigt gynna sig själv och den egna verksamheten, eller dölja oegentligheter, räcker det med att bryta eller förvrida informationsflöden, till exempel att ta till det, som det verkar, allt vanligare raderandet av elektroniska minnen. 

Transportstyrelsens beslutade att, i strid mot gällande lagar, lämna driften av känsliga dataregister till ett utländskt företag kunde fortgå en längre tid, därför att det medvetet hölls hemligt. Detta är ett av de senare exemplen på hur den offentliga maktens företrädare, när de så finner lämpligt, i det längsta håller sig bortom offentlig insyn. 

Geijeraffären är ett tidigare exempel, från mitten av sjuttiotalet. (Här en mer utförlig skildring). 

Ebbe Carlsson-affären skedde i slutet på åttiotalet och har fått viss aktualitet under senare tids diskussioner om Palmemordet. 

Det finns många andra s.k. affärer. De äldsta, så gamla att de håller på att tona bort i historien, är de s.k. Haijby- och Kejneaffärerna. De har fått livet lite förlängt tack vare Birgitta Stenbergs roman Apelsinmannen. 

Alla dessa affärer har kunnat utvecklas och leva vidare i det fördolda, så länge som de som haft intresse av den förbjudna verksamheten lyckats förhindra insyn. 

Länge har insikten om den bristande insynens fördärvlighet funnits i den svenska politiken och styrt utformningen av reglerna för denna och för den offentliga administrationen. Trots det ger dessa s.k. affärer vittnesbörd om att reglerna inte varit effektiva. 

Affärerna i sig må vara förkastliga, men det är som tecken på en vidsträckt, undanskymd praktik, som de främst måste tas på allvar. De är skären som sticker upp ovan vattenytan, under den finns stora, osynliga bergsmassiv. Som artikeln från SvD visar tar man oegentligheterna, i varje fall i Göteborg, med jämnmod. Man har vant sig. Man trivs till och med.  Det gäller givetvis inte bara i Göteborg, men där har tillståndet nyligen ingående beskrivits. 

Den nuvarande centrala makten har suttit i orubbat bo i hundra år. Med undantag av Mp:s uppträdande på den politiska scenen, har de intressegrupperingar som fanns vid demokratins införande bestått till i dag. Miljöpartiet har sedan länge blivit en del av denna gamla maktstruktur. 

Denna långvariga samvaro har också möjliggjort det slags oegentligheter som blivit så vanliga att de inte syns, i alla fall inte uppmärksammas: vänskapskorruptionen. Den innebär, kort sagt, att inte den bäste väljs utan den som är lättast att hantera eller den som man kan förvänta sig gentjänster av. Visst finns det formalia för urval och tillsättningar, men de är inte svåra att kringgå. 

Bilden visar hur utnämningarna fördelat sig efter partitillhörighet. 

Dessutom, de sammanhang i vilka politiker tar sig fram, partierna, styrs inte av några regler. (Vänskapskorruption påverkar naturligtvis inte bara urval och tillsättningar – men det är så den skapas, bevaras och fortlever). 

Det går inte att förklara den fortgående försämringen av kompetens och allmän förmåga, som gång på gång öppet avslöjas vid kriser av olika slag, nu senast under pandemin, utan att förstå den miljö av ömsesidigt beroende och därmed av anpassning och ovilja att ta eget ansvar, som är vänskapskorruptionens resultat. Det är makthavarnas förtegna insikt om den egna ofullkomligheten som förklarar deras feghet och rädsla, deras ovilja att fatta beslut och deras försök att smita undan, till exempel genom deras ständiga tal om samordning, det vill säga utspädning av det egna ansvaret. 

Kunnandet försämras obönhörligt där vänskapskorruption är förhärskande. Ingen vill utmanas av en nytillkommen med bättre kunskaper, insikter och förmåga än den egna. Man ser till att välja någon som inte kan utmana det förhärskande tillståndet.  

Nu kan troligen inte försämringen fortsätta så länge till. Man har nått botten i tunnan. Den här regeringen är ett avskrap från tunnan, avstruket på kabinettsstolarna. (Jag använder orden givetvis enbart i rent beskrivande, sakligt syfte). 

Så blir politiken och statsradions och statstelevisionens program allt sämre. (Videon närmast ovan ger ett exempel på den förhärskande, mot makten inställsamma förljugenheten). På båda håll, inom politiken och statsmedia, kommer flamset att bli förhärskande. Det är ju ofarligt. 

Samma okunniga och av ideologiska hänsyn förvridna verklighetsbild och till denna avpassade politik återfinns på alla politikens områden: 

Invandringspolitiken, skolan, krishanteringen, arbetsmarknadspolitiken, utrikespolitiken och miljöpolitiken.  

I videon ovan visas hur okunnighet och ideologisk förblindning lett till en för miljön direkt skadlig politik. Denna har framtvingats av ett parti som säger sig ha till främsta uppgift att värna om miljön. Detta har tillåtits, ja befrämjats av ett parti som säger sig vara skickligast av alla att regera landet.   

Kommer den nuvarande regeringen att kunna motverka denna fördärvliga utveckling? Det verkar inte möjligt med tanke på den uppenbart, i det offentliga avslöjade inkompetensen hos de flesta statsråden. I så fall skulle Magdalena Andersson, som misslyckats med arbetslöshetsbekämpningen under sju år, vara ett under av skicklighet och handlingskraft. Det kan man möjligen tvivla på, med tanke på att hon har bejakat utnämningen av alla sina undermåliga medarbetare. 

(Naturligtvis har hon inte misslyckats med att bekämpa arbetslösheten. Hon har bara gett sken av att det varit hennes uppgift. Hon är en intelligent, handlingskraftig människa. Hon har förstått att det varit omöjligt, därför att politiken i övrigt konsekvent har motverkat målet. Framför allt invandrings- men också skolpolitiken har gjort det omöjligt. Hon har varit lojal. Hon har hållit masken. Alternativt skulle man kunna säga att hon, också, varit korrumperad – vänskaps- och lojalitetskorrumperad). 

Anders Leion