PATRIK ENGELLAU: En förtida nekrolog över coronat

Sedan coronaviruset attackerade för snart två år sedan har jag skrivit ett antal krönikor i ärendet som världen troligen klarat sig lika bra eller ännu bättre utan. Mina enda ursäkter är att det är roligt att skriva om saker som inte redan är upplinjerade, fastställda och färdigtänkta samt att praktiskt taget alla andra också, inklusive den medicinska professionen, varit om inte förvirrade så i varje fall trevande.

Just nu funderar jag på coronats eftermäle och Gud må förlåta mig följande rader.

Vad är det för berättelse om viruset och samhällenas reaktioner som kommer att sätta sig när smittan lugnat sig och viruset antagit sin historiskt förutbestämda roll som en väldokumenterad ton i det allmänna biologiska bakgrundsbruset?

Det stora med just covid19 kommer i det historiska perspektivet inte att ha varit dess farlighet. Om man studerar överdödligheten i detta virus i olika länder så förefaller det som om det handlar om en ganska reguljär virusepidemi av den typ som kommer med något eller några årtiondens mellanrum. (Kanske var även de stora medeltidspesterna reguljära epidemier som fick fruktansvärda följder för att livet då i alla fall var en jämmerdal med fattigdom, svaghet, svält och allmän sårbarhet. Vad vet jag?)

Nu anföll i alla fall covid19 i samhällen som är helt annorlunda än vad de var för femtio, sextio år sedan när ”asiaten” och ”Hongkong-influensan” angrep. Under detta halvsekel har människornas mentalitet – troligen mest i västerlandet som agerat förtrupp i processen men även på andra ställen – förändrats mer än vad som skett under det föregående halva årtusendet. Förändringen gäller framför allt två punkter.  

För det första tål människorna inte strapatser, vedermödor eller lidande. Vi tål inte ens andras lidande. För det andra räknar vi med att det är den politiska överhetens uppgift att säkerställa att tillvaron blir som vi vill ha den. Den kanske mest förtätade symbolen för detta nya som jag kan komma på är något så alldagligt som ”lagen om cykelhjälm”. Låt den lagen mångfaldigas geometriskt och därtill mutera så att den tränger in i alla samhällets håligheter. I den bilden kan vi betrakta oss som i en spegel.

Självklart får ett sådant samhälle panik när ett nytt och okänt virus mot vilket vi inte försett oss med cykelhjälmar går till attack. Mest panik, och med rätta, får ledarna. Deras ansvar för alla motgångar är fastställda redan från början men de kan för sitt liv inte erkänna det faktum att de är lika rådlösa som alla andra eftersom hela deras existensberättigande ligger i att de ska skydda sina befolkningar mot sådant som just hotar att inträffa. Ännu mer panik fast på ett mer professionellt plan uppträder i media som alltid gillar att skrämma folk och nu får sitt lystmäte av anledningar till fasaväckande rubriker och reportage.

Den logik som tenderar att driva de politiska ledarna är försiktighetsprincipen som säger att man, när man inte begriper, ska vidta alla förebyggande åtgärder som går att uttänka för att inte i efterhand få kritik för att inte ha gjort tillräckligt. Underligt nog har de svenska politiska ledarna inte gjort på det viset utan snarare försökt gömma sig bakom sina tjänstemän. Därför har vi exempelvis inte fått några nedstängningar att tala om vilket så här i efterhand verkar ha varit en välsignelse i förklädnad. Detta berodde nog mer på bristande handlingskraft än någon sorts insikt hos de svenska ledarna.

Till en början var världen paralyserad av tanken att västerlandets viktigaste verktyg för problemlösning, forskningen och vetenskapen, inte skulle kunna utnyttjas fullt ut eftersom ett vaccin skulle ta minst tio år att utveckla. En enda politisk ledare, USA:s president Trump, vägrade att acceptera detta liksom han vägrat att acceptera så mycket annat inklusive artigt umgänge som de goda sederna föreskriver. Han plockade fram så mycket pengar han hittade och gav till Pfizer och andra läkemedelstillverkare och sa åt dem att greja vacciner. Men det kommer att ta tid med alla statliga kontrollinstanser! sa Pfizer. Strunta i det, sa Trump. Ta fram vaccinet! Det kom flera slags vaccin på rekordtid vilket förstås var en stor framgång för mänskligheten.

Om man vill kan man säga att hela coronaäventyret visat vad mänskligheten kan göra när den är som bäst (om man bortser från att EU tycks ha klantat till upphandlingen av vaccinet när det var färdigt i stället för att lämna uppköpen till de enskilda medlemsländerna enligt subsidiaritsprincipen). Men det har framkallat en möjligen oundviklig ny förtroendekonflikt – eller kanske fördjupat en redan tidigare existerande förtroendekonflikt – mellan medborgare och politiska ledare. Statsmakterna har aldrig kunnat erkänna att de beslutat utan kunskap eftersom det saknats kunskap och de därför tvingats fumla sig fram. I stället har de låtsats vara säkra och evidensbaserade och allt annat viktigt som är föreskrivet. Men sedan har de ansatts av nya idéer och fattat motsatta beslut vilket självklart har uppfattats av medborgarna i varje fall i form av molande misstankar om att ledarna kanske har någon annan agenda än de påstår sig ha, till exempel att de ställer upp på Bill Gates plan att med hjälpa av en tredje vaccindos ta livet av två miljarder människor så att jorden får en rimligare försörjningsbörda att hantera.

I varje fall började medborgarna undra när det plötsligt upptäcktes att det inte räckte med två doser eftersom skyddseffekten klingade av snabbare än man trott och därför behövde fyllas på med mer vaccin. Hur kunde det gå till om man följt alla statliga kontrollregler? Hade man då inte vetat från början? Om ledarna hade vågat erkänna att de redan från start handlade på känn så skulle världen troligen varit befriad från ett stort antal konspirationsteorier och människor slippa få ångest av misstro när det plötsligt beslutas, utan att någon försöker förklara, varför den som haft sjukdomen och är immun ska behöva vaccineras för att få gå på bio.

Inför framtiden finns naturligtvis en påtaglig risk att de nationella ledarna enligt försiktighetsprincipen behåller och utvidgar det frihetsbegränsande regelverket på ett sätt som slutgiltigt avvecklar de demokratiska friheterna avseende medborgarnas rörlighet och yttranderätt. Det behöver inte motiveras av några maktpolitiska ambitioner. Det räcker med att de känner sig motiverade av sitt moderna ansvar för medborgarnas trygghet att, för medborgarnas egen skull, upphäva vår frihet. De skulle inte nödvändigtvis göra det av någon planerad maktlystnad utan bara för att de nu kan göra det.

Patrik Engellau