PATRIK ENGELLAU: Två sorters ledarskap

Flera decennier av mitt liv har jag ägnat åt social ingenjörskonst. Inom ramen för stiftelsen Den Nya Välfärden har jag tillsammans med en massa andra människor skrivit genomarbetade förslag till politikerna vad de borde göra. I en till stor del vilseledande artikel skriver Wikipedia:

Sedan 1988 har stiftelsen presenterat förslag för bland annat: mer entreprenader inom och konkurrensutsättning av all offentlig service, sänkta skatter, lika möjlighet till utveckling, utbildning och omsorg, minskad hjälp från samhället genom att större ansvar läggs på varje enskild individ att klara sitt liv, större inslag av personval och införande av en författningsdomstol.

Faktum är att en hel del av förslagen omvandlades till praktisk politik, till exempel olika pengsystem och att allmännyttebostäder blev bostadsrätter. Men sedan det senaste sekelskiftet har det känts meningslöst att hålla på med sådan social ingenjörskonst. De problem vår tids politiker har att lösa är av annan karaktär. Åh vad det är svårt att sätta fingret på denna förändring som ändå känns så uppenbar!

Låt mig ge ett exempel så kanske du anar vad jag far efter. Inför valet raddas det upp ett antal frågor som politikerna vill ändra på, till exempel strandskyddet och lagen om anställningsskydd. Det är svårt för mig att tänka ut något mer irrelevant om man jämför med nationens verkliga problem, till exempel att många föräldrar och lärare har förlorat sin auktoritet inför barnen vilket även gäller polisen och brottsligheten, migrationen, att svenska barnmorskor anser sig utarbetade trots att de är långt fler per barnaföderska än vad fallet är i våra grannländer, listan kan göras nästan hur lång som helst.

Men varför talar då politikerna bara om obetydliga och till och med irrelevanta problem? Jo därför att den typ av ledarskap de begagnar sig av dög till att i bästa fall hantera gamla tiders problem men är verkningslösa mot vår tids svårigheter. De vet inte av någon annan problemlösning än den som numera inte fungerar.

Det gamla politiska ledarskapet var det som kunde utövas med hjälp av de två standardverktygen i politikernas instrumentlådor: budgetpengar och lagstiftningsmakt. Med den statliga budgeten kunde politikerna för femtio år sedan bygga nya vägar och nya sjukhus vilket var vad samtiden efterfrågade. Politiken fungerade.

Dagens problem är, påstår jag, helt annorlunda konstruerade. Till exempel fungerar inte skolan på många ställen. Ett skäl kan vara att eleverna struntar i lärarna eftersom de redan före skolan lärt sig att strunta i föräldrarna som i sin tur abdikerat från sin uppfostrande roll i hopp om att de i stället ska bli kompisar med sina barn (kanske eftersom det ändå råder konkurrens om barnens gunst mellan mamma och pappa som bor på olika håll).

Om politiken tidigare hade att hantera ekonomisk och sociala problem så handlar det numera i ökande utsträckning om kulturella problem, det vill säga problem som har att göra med värderingar och attityder (vilket inte alls behöver ha med immigrationen att göra även om den rimligtvis förvärrar det hela). Nu är det emellertid så – och det är detta självklara jag behövt ägna åratal åt att försöka förstå – att värderingar och attityder inte låter sig påverkas av offentliga budgetmedel och lagar. Det är därför socialpolitiken inte gör några framsteg hur många miljarder som än ”skjuts till” för att genomföra meningslösa projekt. Det är därför partier vill diskutera strandskyddet snarare än brottsligheten eftersom strandskyddet faktiskt är en återstående fråga som kan hanteras genom reguljär lagstiftning. Ska det vara noll meter, hundra meter, trehundra meter eller något annat?

Vad en klok nationell ledning egentligen borde göra är inte lätt att säga vilket får till resultat att knappt några politiker eller politiska tyckare (som exempelvis jag) törs ta upp problemet. Allt man kan komma med känns så tafatt, orealistiskt, rent av löjligt, svårförklarat och långt utanför lådan.

Det stora ledarunder som utövade en helt annan sorts ledarskap vid sidan om budgetmanipulering och lagparagrafer var förstås Winston Churchill. Han lyckades mobilisera det engelska folket för att lösa problem som var tusen gånger större än dem Sverige nu besväras av och han gjorde det inte genom att tillskjuta miljarder till olika onödiga håll utan genom att förmå människorna att acceptera sin uppgift och plikt mot nationen: ”vi ska kämpa i Frankrike, vi ska kämpa kring kusterna och på haven, vi ska kämpa med växande säkerhet och ökande kraft i luften, vi ska försvara vår ö, vadhelst det kostar, vi ska slåss på stränderna, vi ska slåss på landningsfälten, vi ska slåss på fälten och på gatorna, vi ska slåss i bergen; vi ska aldrig ge oss”.

Vilket är då det resonemang och det tonfall en riktigt svensk politisk ledare borde använda för att få Sverige att lyfta sig i håret?

Jag har inte förberett det talet än men jag tror det skulle bygga på ett enkelt resonemang om människosyner. Jag skulle tala för en motsatt människosyn jämfört med den som ligger bakom den nu gängse PK-istiska varianten att folk på det hela är svaga och hjälplösa och inte kan begripa något själva och därför i allt måste styras av politiker med hjälp av dessas handgångna hjälpredor i det välfärdsindustriella komplexet samt att det i övrigt är OK att chilla sig genom livet. Jag tror att folk i allmänhet har så mycket större förmåga att göra nytta för sig själva och andra än de tillmäts av vår tids inkrökta och människofientliga politiska prat. Att var och en är skyldig att göra nytta inte bara för sig själv utan även för andra skulle nog vara ett av mina första budord.

Felet med hela detta resonemang är naturligtvis att en avsevärd del av befolkningen – kanske 25, kanske 50, kanske 75 procent – är ganska nöjd med den dekadenta och kravlösa existens som det svenska samhället hittills varit lyckosamt nog att kunna erbjuda. I så fall är det bara att gilla läget och vänta.

Patrik Engellau