Rolf Hansson gjorde nyligen ett antal intressanta och av läsekretsen uppskattade observationer till förklaring av den svenska PK-ismen. Tanken var, om jag förstod den rätt, att svensken har tappat sin tro på Gud och därför lider av ett hål i själen där gudstron tidigare satt och att detta i kombination med ett dåligt samvete för vårt ekonomiska välstånd skapar andliga kval som svensken löser med hjälp av ”kvasireligiösa” PK-tankar om att offra sin välfärd eller i alla fall sin bekvämlighet och därtill sina barn för invandrarnas skull.

Barnoffret kan vara som när Bitte Assarmos väninna, vars trettonåriga dotter hade blivit sexuellt ofredad av tafsande afghaner, vägrade att polisanmäla händelsen med argumentet att afghanerna mår dåligt nog som det är. För att understryka det religiösa innehållet i en sådan benägenhet för barnaoffer hänvisar Hansson till Bibeln:

Tanken att offra ett barn för ett högre syfte har djupa rötter i de abrahamitiska religionerna. I Första Moseboken beskrivs hur Gud kräver att Abraham ska offra sin son Isak för att bevisa sin lojalitet. Isak slipper inte undan förrän i sista stund. När Abraham är på väg att hugga ihjäl honom ingriper Gud, och säger att han är nöjd med att Abraham visat sig villig att utföra dådet.

Att jag uppmärksammar detta resonemang beror inte på att jag skulle anse det vara fel utan på att jag tycker det hänger i luften och bör kompletteras. En religion konstitueras av en tro på en gud eller i varje fall något högre väsende. Om en tro saknar en övernaturlig grund är den inte religiös. Exempelvis är inte tron på vetenskapen och dess metoder religiös eftersom det transcendentala elementet saknas.

Jag är emellertid helt villig att kalla PK-isterna religiösa eftersom de har en gud precis som Abraham ansåg sig ha när han ”skulle offra sin son Isak för att bevisa sin lojalitet”. Abrahams gud var Gud som inte närmare behövde presenteras eftersom han var en så för alla känd och uppenbar spelare i tillvaron. Men vilket är vår tids övernaturliga väsen, det som vi låtsas inte finns och i stället borttränger genom att stirra oss skelögda på ”World Value Surveys välkända ”kultur- och värderingskarta”, där vår kombination av sekularism och starkt betonande av individuell frihet/självförverkligande placerar oss längst ut i ett hörn” och vi därför tror oss vara det mest religionsfria folket i världen? Men visst är vi religiösa. Frågan är bara vem som är vår gud.

Den kraft som hos oss tillmäts övernaturliga förmågor är Staten. Den skiljer sig en del från Abrahams gud men det gör även hinduismens och zoroastrimens gudar (bilden föreställer något heligt bland dessa senare) utan att de tillhörande lärorna anses mindre religiösa för det. Till exempel är Abrahams gud evig medan staten förnyas vart fjärde år genom en helig process som kallas demokrati och som anses återge staten den kraft den eventuellt förlorat sedan sist som om den vore ett slags Fågel Fenix som pånyttföddes efter varje val.

Att vår tro på staten är religiös, det vill säga utan förbindelse med kontrollerbara faktorer såsom kalkylerbara sannolikheter, brukar vi aldrig diskutera eftersom det vore en hädelse mot vår gud som enligt den härskande dogmen är allsmäktig. Till exempel anses det för en självklarhet att staten har kraften och kompetensen att komma till rätta med olägenheter som social misär, ökande kriminalitet och tilltagande relativ fattigdom (vilket betyder ökande ekonomiska klyftor).

Du har en invändning? Du menar att staten hade kunnat greja svårigheterna bara omständigheterna varit annorlunda? Jaså, men om staten är fången av omständigheter är den inte mycket till gud. Problemen har varit med oss under många år så staten kan inte skylla på att den inte haft tid. Det krävs en hel del för att tro på en sådan gud. Varför dog Gustav II Adolf vid Lützen trots förböner i alla svenska kyrkor?

Faktum är att vårt samhälle fortsätter att tro på en gud som inte funkar på ett tillräckligt förutsägbart och trovärdigt sätt. Den sedan decennier genom empiriska observationer vetenskapligt undersökta hypotesen att staten kan lösa samhällets problem verkar, som jag ser det, falsifierad. Om du vill påstå att staten skulle kunna göra det jobb som förväntades bara det satt fler sverigedemokrater eller liberaler eller vad som helst i riksdagen så ber jag artigt att få anmäla mina djupt kända tvivel.

Så tillbaka till Hanssons observation att folk som Bitte Assarmos bekant beter sig precis som forna tiders gudstroende människor (som i forna tider bestod av praktiskt taget allihop). Jag instämmer och hävdar att den gud som dessa människor tillber är Staten.

De flesta religioner har ett prästerskap med uppgift att på folkets bekostnad genomföra mer eller mindre avancerade riter till gudens eller gudarnas ära. Ibland kan det bli mycket storslaget som till exempel när katolska påvar byggde Peterskyrkan i Rom. Ibland blir det mer torftigt men inte desto mindre andaktsfullt som en laestadiansk konventikel i Norrlands inland. Den svenska statens prästerskap är politikerna som tävlar med varandra om det korrekta sättet att tillbe den gemensamme guden Staten.

Politikerna indelar sig i olika sekter som kallas partier och skiljer sig åt på samma vis som gamla tiders katoliker och protestanter i att de föreskriver olika slags umgängesformer med guden, till exempel med eller utan bikt och helgondyrkan vilket ungefär motsvarar vårt prästerskaps olika förhållningssätt till friskolor och integrationspolitik (om nu några avgörande skillnader kan iakttas).