Nyligen berättade Bitte Assarmo i en text på denna sajt om ett möte med en gammal väninna. Väninnans 13-åriga dotter hade blivit sexuellt ofredad av en grupp unga afghanska män. Detta polisanmäldes dock aldrig. Mamman ansåg att de tafsande afghanerna ”mår dåligt nog som det är”, och att det var bättre att låta dem slippa rättsliga konsekvenser.

  Bitte Assarmo var upprörd över sin bekants hantering av situationen. I sin text frågar hon sig bland annat hur det är möjligt för en mor att inte sätta sitt eget barns trygghet främst. Jag delar Bittes upprördhet. Men samtidigt förvånar det mig inte att det i dagens Sverige finns folk som tänker som denna mamma. 

Jag tror att den invandringssyn som i så hög grad dominerat i Sverige under de senaste 25 – 30 åren i hög grad är ett surrogat för religion i ett sekulariserat samhälle.  

Sverige anses vara ett av världens mest sekulariserade länder. Ur ett globalt perspektiv är vi extrema. Detta framgår tydligt av World Value Surveys välkända ”kultur- och värderingskarta”, där vår kombination av sekularism och starkt betonande av individuell frihet/självförverkligande placerar oss längst ut i ett hörn.  

Sverige har en stor medelklass som ekonomiskt/materiellt har det mycket gott ställt. Många ”vanliga svenskar” lever i ett materiellt överflöd som sannolikt överträffar allt man kunde drömma om för bara två – tre generationer sedan. Dagens genomsnittssvenskar behöver sällan eller aldrig oroa sig för basbehov som att kunna äta sig mätta, att ha tak över huvudet, eller att ha råd med medicin vid sjukdom. Och de har gott om resurser till personliga känslomässiga behov och önskemål, alltså det som brukar kallas självförverkligande.  

Kombinationen av hög materiell levnadsstandard, höga förväntningar på självförverkligande och en hög grad av sekularisering leder föga förvånande till vad som kan beskrivas som ett otillfredsställt andligt behov.  

Många svenskar inom den välsituerade medelklassen tycks sakna en känsla av att ingå i sammanhang som är större än de själva och av att tycka sig bidra till att göra världen bättre. I bakgrunden spökar kanske också den gamla skammen över att ha det ”alltför bra”, som inpräntats i oss ända sedan tv började visa bilder på svältande Biafra-barn i slutet av 60-talet.  

Det är här vurmen för asylinvandring kommer in. Genom att förespråka extremt frikostig invandringspolitik upplever sannolikt delar av den svenska medelklassen att de ”ställer sig på den goda sidan”.  De tycks tro att de därigenom är delaktiga i en global gemenskap av människor som ”kämpar för en bättre värld”. En del av dem tror till och med på utopiska föreställningar om ”en gränslös värld”, fullständigt fri från såväl fattigdom som alla former av förtryck. Jämförelser med religiösa föreställningar om ett kommande paradis ligger nära till hands. I mp:s sköna, nya värld ska vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar, typ. 

På så sätt antar de invandringspolitiska ställningstagandena kvasireligiösa drag. Konkreta, realpolitiska frågor tolkas som en episk kamp mellan ”gott” och ”ont”. Minsta skärpning av Sveriges frikostiga invandringslagar ses som ett uttryck för ”ondska” och tros ofrånkomligen leda till förintelseläger och folkmord (”det var så det började i Tyskland på 30-talet”).  

Att det verkligen handlar om kvasireligiösa föreställningar bevisas av att trosmässig renlärighet och deltagande i ritualer tillmäts större betydelse än faktiska resultat. Man håller envist fast vid att Sverige ska ha Europas mest frikostiga asylpolitik, trots att vi bevisligen kunnat hjälpa långt fler nödställda om vi istället satsat på insatser i flyktningarnas närområden. Och man fortsätter enträget med olika slags ”manifestationer mot främlingsfientlighet”, fast dessa arrangemang inte tycks ha någon som helst effekt på de företeelser man bekämpar  

De improduktiva politiska strategierna blir begripliga om man ser dem som religionsutövning. Det väsentliga i sammanhanget är av allt att döma inte att hjälpa så många flyktingar som möjligt, eller att minska förekomsten av negativa attityder mot invandrare. Snarare verkar poängen vara att de redan frälsta ska hålla fast vid sina dogmatiska trosföreställningar och delta i gemensamma ritualer för att hålla trosglöden uppe.  

Tanken att offra ett barn för ett högre syfte har djupa rötter i de abrahamitiska religionerna. I Första Moseboken beskrivs hur Gud kräver att Abraham ska offra sin son Isak för att bevisa sin lojalitet. Isak slipper inte undan förrän i sista stund. När Abraham är på väg att hugga ihjäl honom ingriper Gud, och säger att han är nöjd med att Abraham visat sig villig att utföra dådet. Längre fram i Bibeln låter som bekant Gud själv sin son dö på korset för att frälsa människorna.  

Det finns uppenbara likheter mellan dessa bibliska berättelser och Bitte Assarmos skildring av kompisen med den 13-åriga dottern. Bittes väninna verkar vara en av de människor för vilka vurmandet för asylinvandrare antagit religiösa drag. Även hon hamnar i ett dilemma där tron sätts på prov. Ska hon polisanmäla afghanerna och ge sin dotter möjlighet till upprättelse? Eller ska hon undvika att polisanmäla för att inte orsaka problem för de – enligt hennes uppfattning – svårt utsatta afghanerna? Ska dottern eller afghanerna offras? 

Bitte Assarmos bekant valde att offra sin dotter för att visa lojalitet gentemot ”flyktingbarnen”. Därmed bevisade hon, likt Abraham, att hon är stark i tron. Hon är till och med villig att offra sitt eget barn för det hon håller heligt.  

Det val hon gjorde är beklämmande och sorgligt. Men det är knappast överraskande i ett samhälle där en viss uppsättning politiska åsikter i hög grad kommit att fungera som ett religionssurrogat. 

Rolf Hansson har bland annat varit frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen.