Intersektionalism är en grundpelare i PK-isternas och wokevänsterns värld. Högst upp på den intersektionella gödselstacken sprätter den heteronormative vite medelålders mannen i sin pråliga förtryckarskrud. Längst ned förkvävs (inbillar jag mig) en transsexuell eller lesbisk funktionshindrad kvinna, rasifierad av sin utomeuropeiska bakgrund. Av sina vapendragare anses hennes berättelse vara formulerad utifrån ett grodperspektiv med flera dimensioner, vilket betyder att hon skulle ha tillägnat sig en oändligt mycket rikare livserfarenhet än den endimensionelle cis-mannen.  

De som inte vill köpa detta narrativ har under lång tid inte haft det lätt i vare sig i det privata eller offentliga rummet. Här är några av de kort som vänstern, PK-isterna och wokeanhängarna, när det passar och argumenten tryter, regelmässigt drar fram ur rockärmen:  

• rasist 
• fascist 
• nazist 
• xenofob 
• islamofob 

• vit-makt-anhängare 
• högerextremist 
• patriarkalisk 
• misogyn 
• anti-feminist 

• nationalist 

Denna form av brännmärkning är givetvis inte något nytt under solen. (Se artikeln ”Vänsterns tidlösa behov av brännmärkning”). Men den blir särskilt intressant när man läser den svarte ex-kommunisten Manning Johnsons bok Color, Communism and Common Sense från 1958, ett år under det iskalla krigets dagar.  

Johnson var en toppfigur inom det då illegala amerikanska kommunistpartiet, som han lämnade efter tio år för att skriva sin varnande pamflett om den revolutionära strategin för att ödelägga det amerikanska samhället. Som svart (han skriver regelmässigt Negro) var han en särskild gunstling för sina uppdragsgivare i Moskva, när det gällde att så den split som skulle utlösa den tändande gnistan för ett raskrig, vilket var ett led i klasskampen, ett avstamp för den kommande revolutionen.  

Även om ordet ”intersektionell” inte ens fanns i sin linda då, är det slående hur samma strategi gör sig gällande idag: härska och söndra genom att bryta ner gruppidentiteter i mindre enheter för att sedan vända dem mot en gemensam fiende.  

Manning Johnson berättar att Kreml redan på 1930-talet beordrade de amerikanska kommunisterna att splittra landet genom att spela ut den svarta befolkningen mot den vita. Brännmärkning av den vita majoritetsbefolkningen som verktyg för kapitalism och imperialism var centralt för Stalins propaganda, i förhoppningen att vinna över den svarta befolkningen och störta Amerika in i en revolutionär fas. Strategin fungerade ungefär på samma sätt som den gör idag, när rasifierade aktivister, vänsteranhängare och gängkriminella vill ”göra kaos”. Manning Johnson skriver om hur Moskva då dikterade villkoren för sina svarta ”kamrater” (min översättning):  

Vad som konstituerade det operativa mönstret för de röda var: Så tvivel, brist på förtroende, misstänksamhet; skapa situationer som skapar bitterhet mellan raserna, våld och konflikter; framför krav som är så orealistiska att relationerna mellan raserna försämras; attackera alla som invänder och kalla dem för reaktionärer, fascister, Ku Klux Klanare vad gäller vita och Uncle Toms vad gäller svarta. 

Som tur är, poängterar Johnson, var den stora majoriteten av den svarta befolkningen immun mot propagandan. Undantaget var den ”intellektuella negern”, som lättare svalde betet om ett klasslöst paradis, där de strukturella orättvisorna som drabbat honom skulle försvinna. På samma sätt är det idag med de akademiska teoretikerna som går illusionernas väg. De är bortdribblade från den faktiska verkligheten, vars innebörd de bara kan tyda genom ett ideologiskt raster. Städade akademiker (sådana som Lenin kallade för ”nyttiga idioter”) drar sitt strå till stacken genom att i Sverige hylla ”normkritiken”. På Amerikas campus kräver de mer militanta ”safe spaces” och ”deplatforming” för åsiktsmotståndare. vilka anklagas för ”microaggressions” så fort de öppnar munnen. 

Manning Johnson varnade för att sådana aktivistiska synsätt leder till att alla pragmatiska försök att på fredlig väg förbättra livskvalitén och integrera den svarta befolkningen starkt skulle komma att försämras. Istället skapar den kommunistiska propagandan ett tillstånd som den förbittrade ”negern” inte kan ta sig ut ur med sin mänskliga värdighet i behåll. På samma sätt som idag, blir konsekvenserna av offerrollen en totalt bristande självinsikt om de egna tillkortakommandena för de grupper som anser sig befinna sig på botten av den intersektionella hierarkin.  

Manning Johnson underströk att kommunisterna under flera decennier strävat efter att få den svarte mannen att: 

• tycka synd om sig själv 
• göra andra ansvariga för sina egna misslyckanden 
• ignorera de oräkneliga möjligheter till förbättring som erbjuds 

• känna avund mot framsteg som andra etniska grupper gör 
• förvänta sig att det vita samhället ska ta ansvar för hans liv 
• söka efter enkla och snabba lösningar istället för att våga ge sig ut i den hårda konkurrensen 

Försatt i hatisk vanmakt, och omedveten om han bara var ett bondeoffer, skulle ”negern” sedan bli ett lydigt redskap för den kommunistiska propagandan i tron på att hans enda verkliga vän fanns i Moskva. Allt medan hans ”vita röda kamrater” fortsatte att stiga i graderna.  

Tio år efter att Manning Johnsons varningar publicerades, mördades Martin Luther King Jr. Därefter intogs scenen av de Svarta Pantrarna och raskriget fick förnyad kraft. Idag har västvärlden fått wokeismen och BLM på halsen. Samt, här hemma dess något mer lantliga kusin: den svenska PK-nomenklaturan i all dess destruktiva mångfald.