PATRIK ENGELLAU: Blinkers

Ibland sätter man blinkers på hästar för att de inte ska se så mycket av vad som pågår runt omkring dem och därför bli lugnare och lättare att hantera. När det gäller människor får man använda andra metoder. Man döljer inte världen för dem med ögonbindlar utan med idéer.

En idé som särskilt framgångsrikt har förblindat det svenska folket är den statliga värdegrunden som förklarar att alla människor och därför alla samhällen och alla kulturer har samma värde och existensberättigande.

Om vi inte hade påverkats av denna vilseledande dogm så hade vi utan att skämmas kunnat bejaka våra sinnens vittnesbörd. Vi hade till exempel kunnat erkänna att det svenska samhället är bättre än det afghanska. Idag är detta en tabubelagd tanke vilket betyder att den inte får uttalas. Vi ser visserligen att det ligger till på det viset – afghaner flyr till Sverige men inga svenskar eller andra folk flyr till Afghanistan vilket är ett starkt indicium på att människor i allmänhet tycker att Sverige är bättre som bostadsort än Afghanistan – men vi är förbjudna att klä denna observation i ord.

Ett litet tabu är väl inte så farligt, kanske du invänder. Vi har ju så många andra tabun som vi lärt oss att leva med. Vi talar till exempel inte så ofta om våra senaste sexuella erfarenheter. Det är sant, svarar jag, men hysch-hysch som vi levt med i hundratals år och fortsätter att välja att leva med har antagligen någon nyttig social funktion även om vi inte besvärat oss med att utreda vilka dessa fördelar är. Men att inte tillåtas lita på sin observationsförmåga är, som jag ser det, en grov kränkning av observatörens människovärde.

Men man kan väl inte bara tänka på observatörens människovärde, invänder du på ditt obstinata sätt, det handlar väl även om afghanens. Om man börjar med att rangordna kulturer så slutar det nog med att man börjar rangordna människor.

Då må man göra det! deklamerar jag teatraliskt. Ty först om vi erkänner det alla redan vet men är förbjudna att omnämna kan vi ens börja att lösa vårt samhälles alla problem.

Typ vadå? frågar du.

Typ att femtonåringar som bor i utanförskapsområden och går i skolan och gör sina läxor är mer värda än femtonåringar i utanförskapsområden som skolkar och kränger droger. Typ att folk som väljer att leva på bidrag är mindre värda än folk som väljer att arbeta för sin försörjning. Typ att den samhällsnyttigaste folkgruppen av alla mätt i antal nobelpristagare per miljon gruppmedlemmar är judarna och att det inte minst därför är en skam för den svenska staten att den ser mellan fingrarna på att judarna nu tycks jagas ur Sverige av muslimer.

Menar du att allt ont har sin orsak i värdegrunden? säger du ironiskt.

Troligen inte allt, svarar jag, men alldeles för mycket. Den som inte erkänner existerande skillnader kan inte förstå världen. Hur ska jag bli en bättre skidåkare om jag inte erkänner att det finns bättre skidåkare än jag och försöka lära mig av dem? Om vi vet hur pass väl folk från olika kulturer lyckas integrera sig i Sverige ska vi då inte ta hänsyn till sådan kunskap när uppehållstillstånd beviljas? Se där ett bra exempel på hur en blinkersidé som den statliga värdegrunden lurar oss att inte använda vårt sunda förnuft.

Jaså minsann, genmäler du med avsmak. Då tycker du väl att vi ska neka asyl till handikappade?

Inte nödvändigtvis, säger jag. Olika bedömningar kan göras och måste göras. Min poäng är att de ska göras med förnuft och efter noggranna observationer med alla de själskrafter människan fått, inte efter den stympning av omdömet som påtvingas av blinkers som den statliga värdegrunden.

Patrik Engellau