PATRIK ENGELLAU: Ett dårhus

För nästan sju år sedan, inför den stora migrantvåg som redan hördes mullra längre söderut i Europa, skrev jag att det här kommer som på beställning av det välfärdsindustriella komplexet. Dess hemmamarknad var i stort sett mättad. Det var svårt att hitta nya klienter och alla de mänskliga tillstånd som ansågs behöva behandling och bidrag av socialkontoren och de psykiatriska hjälpinstanserna var redan uppfunna.

Ganska snart insåg ledande befattningshavare inom komplexet att flyktingvågen var precis vad de hade önskat sig utan att kunna formulera det i ord, nämligen ett till synes ändlöst tillflöde av vad som borde arta sig till livslångt trogna klienter. Migrationsverket talade visserligen om en ”flyktingkris”, ett ordval som förvirrade många, ty med kris menade myndigheten inte förväntade besvär för det svenska samhället och kulturen utan bara att den själv hade svårt att ordna fram tillräckligt med madrasser och husrum för att inte missa någon av alla dem som ville in i Sverige.

Med tiden har komplexet emellertid fått problem med den nya klientgruppen vilket Birgitta Sparf förtjänstfullt påpekat. Jag ska kommentera hennes text ty den avslöjar den svenska politikens allmänna förvirring i en del betydelsefulla frågor.

Det visar sig att de nya klienterna inte alltid vill ha det standardpaket av tjänster som välfärdskomplexet och de övriga myndigheterna erbjuder utan hellre önskar komponera sin egen à la carte-meny. Statens attityd till medborgarna har av tradition varit dessa förväntats följa devisen ”gör din plikt, kräv din rätt” till exempel rätten att få bra sjukvård och plikten att arbeta, försörja sig och betala skatt. Många av de nya klienterna (och förstås en hel del av de gamla) har emellertid en tendens att vilja bända isär paketet och glömma bort det där med plikterna vilket gör myndigheterna helt konfysa eftersom de själva inte längre kan skilja mellan rättigheter och skyldigheter.

Om du inte tror att myndigheterna tappat denna urskillningsförmåga kan du fråga dem om grundskolan är en rättighet eller en skyldighet. Själv anser jag att den snarast är en förmån och en rättighet för den som har ambitionen att tillgodogöra sig undervisningen men bör stängas för krånglande elever som förstör för klasskamraterna. Men den tanken kan välfärdskomplexet inte tåla utan visar sig betrakta skolan som en skyldighet eftersom ingen kan stängas av. Och en rättighet, förstås. Själv tror jag att konceptet ”rättighet som också är en skyldighet” är en filosofisk skvader bakom vilken det sannolikt ligger skumma egenintressen. Det välfärdsindustriella komplexet är starkt misstänkt. Hur skulle yttrandefriheten, rättigheten att säga vad man tycker, kunna tolkas som ens skyldighet att skrika ut alla sina meningar? Kan näringsfriheten förvandlas till ett tvång att starta företag? Kan förbudet mot barnaga tolkas som en rättighet att slå barn? Du ser själv. Om man inte håller ordning på grundläggande begrepp hamnar man i en orwellsk värld där krig är fred och okunnighet styrka.

Birgitta ger ett exempel som handlar om huruvida socialtjänsten är en rättighet eller en skyldighet: ”I Lövgärdet i Göteborg är rädslan för socialtjänsten så stor att en del hellre lämnar landet… En mamma tog sina barn till Jordanien efter att ha fått en kallelse från socialkontoret.” Det krävs naturligtvis en mycket finkalibrerad social och kulturell kompetens för att hantera ett socialkontor som ena dagen delar ut generösa bidrag och den andra hotar att omhänderta ens barn.

Möjligen har den intellektuella rötan gått längre inom polisen än någon annan stans ty polisen vet inte vem den är. Ursprungligen var den en renodlad våldsapparat med statligt monopol just på våld. Dess uppgift var att kuva och oskadliggöra kriminella och andra element i dess klientel. Men Birgitta citerar en högt uppsatt polis som säger att ”syftet är att förtjäna tilliten hos de boende i området. Det kan man inte kräva, bara förtjäna.”

Detta påstående är enligt min uppfattning ungefär så rubbat det kan bli och bevisar bara att den snälla och hjälpande socialassistentens grundattityd har ätit sig in i och luckrat upp våldsapparatens hjärna. Polisen ska inte förtjäna busets tillit utan banka buset i huvudet tills det slutar begå brott. Kan du tänka dig en bödel som inte vill hänga den dödsdömde för att han inte vunnit brottslingens förtroende?

Såklart att det uppstår konflikter mellan å ena sidan svenska myndigheter som har besvär med sin egen identitet och å den andra hitresta utlänningar som har ännu svårare än vi svenskar att sätta oss in i de svenska härskarnas år för år alltmer deformerade idévärld. Men konflikter är problem och problem öppnar möjligheter för entreprenörer som tänker ut möjligheter att tjäna pengar på att utlova lösningar. Så även i detta fall:

”Rafif Saleh är en så kallad kulturtolk, en ny yrkeskategori av främst kvinnor med utländsk bakgrund som med hjälp av sina nätverk och kulturella kompetens hjälper till i kontakten mellan människor från andra kulturer och svenska myndigheter.”

Sjutton kulturtolkar har slagit sig samman och fått drygt fem miljoner kronor från Allmänna arvsfonden. Kulturtolkarna fungerar som ett slags drevkarlar som driver fram tveksamma invandrarklienter till socialkontoret i Lövgärdet. ”Så sent som i går”, förklarar en förste socialsekreterare, ”hade jag ett samtal med en grupp föräldrar som de hade fångat upp. Då kunde vi förklara vad socialtjänsten är, att vi hjälper till med problem som vårdcentralen och skolan inte kan hjälpa med.” Att snoka upp nya klienter till det välfärdsindustriella komplexet kan bli en intressant ny bransch med många nya jobb för invandrare.

Som Lennart Bengtsson med sådan precision beskrivit Sveriges tillstånd är det som att komma till ett dårhus där de intagna tagit över kommandot.

Patrik Engellau