PATRIK ENGELLAU: Vetenskapen

Den vetenskapliga formeln för vetenskap är så här: Vetenskap = sunt förnuft + trial and error. Det betyder att vetenskapspersoner (och andra kunskapssökare) börjar med en hypotes som verkar rimlig och sedan testar hypotesen på verkligheten. Till exempel råkar jag gilla kycklinglårfilé och testar hypotesen att det finns kycklinglårfilé i min normala ICA-butik. Experimentet faller inte väl ut alla dagar och därför testar jag även en annan livsmedelsaffär. Till slut har jag räknat ut i vilken affär sannolikheten är störst att jag ska hitta vad jag söker efter. Det är vetenskap.

Samtidigt är det ganska enkelt. Vem som helst skulle kunna genomföra experimentet (om det inte kom något krångel i vägen, vilket det ofta gör, exempelvis i form av någon statlig ordningsman som kräver att forskningsprojektet på förhand noggrant etikprövas av en politiskt tillsatt nämnd som kan hitta på vad som helst; jo, jag vet vad jag pratar om för jag haft med etikprövningsnämnder att göra). Därför tycker jag att rapporter om vetenskapliga rön bör skrivas så att nästan vem som helst begriper.

Jag inser att mitt krav är förmätet eftersom den som skriver rapporten kanske har tjugo års studerande och experimenterande bakom sig och inte bör tvingas att beskriva hela sin inlärningskurva bara för att jag ska begripa men jag tycker i alla fall vad jag tycker och morrar dovt när jag inte begriper vad jag läser eftersom jag alltid misstänker att Tegnér hade rätt när han formulerade satsen att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Häpnadsväckande ofta kommer jag på mig själv med att undra om forskare själva begriper vad de skriver.

Till exempel har nobelpristagaren i ekonomi William Nordhaus utvecklat något slags klimatmodeller enligt vilka det nu pågående experimentet med energiomvandling inte är lönsamt. Hur han kommit fram till det förstår jag inte men just nu tänker jag inte insistera på att bli upplyst.

Många miljöforskare gillar inte att höra att deras favoritprojekt skulle vara olönsamt och därför har några av dem skrivit en vetenskaplig motartikel och hävdat motsatsen här och här. Men en bekant till mig som har förutsättningar att förstå miljövetenskap ville rota i saken och frågade en av protesterande forskarna hur de kommit fram till att energiomvandlingen var lönsam. Han fick inget svar han kunde begripa.

”Varför blev du misstänksam?” frågade jag min bekant. ”Vad skulle du själv bli om du fick läsa en sådan här mening i en rapport?” svarade han: ”Economic optimality in DICE relates to an optimal consumption and emissions path that results from maximizing an intertemporal discounted utilitarian welfare function subject to economic and climate constraints.”

Ambitionen att göra sig märkvärdig genom att krångla till sina uttalanden finns förstås inte bara inom miljövetenskapen utan är en sjukdom som uppträder överallt där forskningsanslagen överstiger tillgången på tillräckligt begåvade forskare. (Det är som med konsten. Det föds bara ett visst antal lovande konstnärsämnen per år. Om de statliga kulturanslagen räcker till mer än att försörja just dessa får samhället inte mer god konst för pengarna utan bara mer dålig konst. Studera den nytillverkade konsten så får du se att vi passerat denna tipping-point.)

I mitt allmänna snokande i vetenskapliga journaler hittade jag nyligen en veritabel pärla kallad En modern migrationsteori som presenteras av ekonomiprofessor Hansen vid Göteborgs universitet.

Bakgrunden är att ett antal vetenskapliga studier på senare år visat att den icke-västliga migrationen till Sverige är olönsam för Sverige och den svenska staten hur man än mäter och att det blir värre med tiden. (Den senaste av dessa undersökningar är den här från Entreprenörskapsforum.) Men alla ekonomer gillar inte att höra sådant. Professor Hansen har därför tänkt ut en modernare migrationsteori. Han utreder Sverige:

… det land som tagit emot flest flyktingar i EU i förhållande till befolkningen. Hansen visar hur Sveriges ökade flyktingutgifter 2015–2017 visade sig vara skattemässigt riskfria och hur tillförandet av medel till resurssvaga avfolkningskommuner, som tog emot flyktingar, ökade den ekonomiska tillväxten och investeringarna i välfärden. Med tanke på att den svenska synen på flyktingkrisen 2015 sedan dess har förkastats, misskrediterats och bedömts som skattemässigt ohållbar är Hansens mål att avslöja dess verkliga effekter och dess tillämplighet som modell för EU som helhet.

Den svenska modellen att lösa invandrares problem, tolkar jag professor Hansen, är att fortsätta att göra som vi hittills gjort utan att vi riktigt begrep hur bra det var. Det är bara att trycka pengar och ge till Filipstads kommun. Att vi inte fattat den bländande vetenskapliga logiken i den lösningen! Som vanligt är vi ett föregångsland. Vi har något att lära EU. In Sweden we have a system.

Patrik Engellau