Den kanske besvärligaste läxa som jag lärt mig under de senaste åren är att politiken inte enbart kan vara ett onödigt slöseri med medborgarnas pengar utan också – och i ökande grad, tror jag – kan ställa till med allvarlig skada. Du kan med rätta förvåna dig över att jag först de senaste åren blivit så uppmärksam på detta – redan Axel Oxenstierna inskärpte ju hos sin son ”med vilken ringa vishet världen styres” – men jag säger som politikerna att jag varit naiv och inte sett komma.

Jag har varit naiv eftersom en del av mig nostalgiskt lever kvar i politikerväldets första period när välfärdsstaten faktiskt gjorde många nyttiga saker och i varje fall inte var aktivt destruktiv. En av de saker jag inte sett komma och knappt ens kunde fantisera om var den ekonomiska förstörelse i global skala som stater driver under klimatpolitikens banér.

Två vidunderliga begivenheter som relativt nyligen blommat upp har lossat fjällen från mina ögon och jag tvingas motvilligt inse att min gamla förtröstan att politikerna i verkligheten och när det är på allvar inte ska styra så tanklöst och oförnuftigt som man tidvis haft anledning misstänka att de gör. Det är inte i huvudsak så att de leder länderna mot andra mål än dem som medborgarna skulle önska – till exempel för att gynna sig själva eller för att förverkliga olika infantila utopier såsom den statliga värdegrunden – utan problemet, tvingas jag motvilligt inse – är att de inte styr alls. De tror att de sitter i samhällets kontrollrum med tillgång till alla spakar, knappar och reglage som behövs för att styra nationen medan de i själva verket är som barn i stora leksaksbilar vars rattar och pedaler saknar kontakt med verkligheten. Tänk Stefan Löfven och Lena Hallengren under coronat.

Coronat är den första märkvärdiga begivenheten. Att det någon gång skulle komma en lite allvarligare världspest var välkänt eftersom det alltid finns risk för nya besvärliga farsoter. Världen hade förberett sig med rutiner, regelverk, internationella organisationer och (i och för sig bortslösade) reservlager med medicinska förnödenheter för att hantera hotet om det presenterade sig. Men när hotet tornade upp sig som en vred och eldsprutande drake utanför stadsmuren greps alla politiska ledare av skräck och handlingsförlamning och trodde på vilka astrologer som helst, ena stunden dem som av himlakropparnas rörelser drog slutsatsen att samhällena borde stängas och människor inte få lämna sina hem utom för att rasta hunden, nästa stund dem som förklarade att hemsökelsen skulle vika hädan bara folk satte på sig ansiktsmasker. Den enda nationella ledare som, vad jag kunde upptäcka, gjorde något genomtänkt och vettigt var president Trump som burdust förklarade att han skulle satsa hur mycket pengar som helst för att få läkemedelsföretagen att ta fram vacciner på ett år i stället för på tio.

Den andra begivenheten är att klimatpolitiken sedan några år gått in i en skrämmande operativ fas. Förut handlade det om att införa ett antal regler som i många fall säkert medförde förbättringar, till exempel att smogen försvann från biltäta städer som Los Angeles, samt att i övrigt oroa sig för isbjörnarnas framtid och resa på miljökonferenser och göra skräckfilmer om världens nära förestående värmedöd, kort sagt mest att prata och skrämmas så mycket det gick vilket trots allt var rätt ofarligt.

Med Parisavtalet år 2015 tog världens ledare ett sinnesrubbat språng ut i det okända. De bestämde sig för att gå från tankar och drömmar till handling. Den insikt som grott i mig under de senaste åren är just att detta språng faktiskt är sinnesrubbat. Stalins femårsplaner och Mao Zedongs eget stora språng bleknar i jämförelse. Här ska hela världens produktions- och konsumtionsapparat med tillhörande livsstilar göras om från grunden under ledning av ett aldrig samtränat gäng nationella politiker som inte har något gemensamt språk utom halvdassig byråkratengelska och tidigare inte övat på annat än att göra av med andras pengar utan att någonsin utvärdera utfallet av sina beslut. (Ja, jag menar det. Kan du komma på någon seriös evaluering av exempelvis svensk skolpolitik, socialpolitik, bostadspolitik eller biståndspolitik? Riksrevisionen gör i och för sig en del granskningar utan att det verkar bli någon påtaglig effekt.)

Det där med behovet av ett tillräckligt väl fungerande gemensamt språk ska man inte rynka på näsan åt. Världen har sedan skapelsen egentligen bara haft ett riktigt storstilat försök till internationellt samarbete där det internationella samarbetet verkligen utvärderades i syfte att avgöra hur det bäst skulle organiseras, nämligen andra världskriget. Engelsmännen samarbetade med amerikanerna, tyskarna samarbetade med italienarna och japanerna. Det engelsktalande laget vann vilket jag tror åtminstone delvis berodde på att de kunde förstå varandra, något som spelar stor roll exempelvis när man ska kommunicera på en knastrande radio i gemensamma flottmanövrer på havet och när man ska utveckla atomvapen tillsammans. De hade gemensamma kulturella koder vilket gjorde att de kunde läsa varandras beteende och för det mesta lita på varandra.

I det förlorande laget kunde spelarna inte prata tillsammans. Vilket språk talar en tysk med en japan? Det skulle aldrig falla dem in att byta tekniska innovationer med varandra. Italienarna gick det för övrigt inte att lita på om det skulle hetta till och bli skjutning. Fråga Rommel vad han tyckte om sina italienska kollegor.

Det finns en mäktig verklighet som är lika oroad som jag över klimatpolitikens möjliga skadeverkningar. Jag skrev häromdagen om en vän som rådde mig att spekulera mot Parisavtalet genom att köpa aktier i uran och naturgas. Det var en spännande men kanske äventyrlig idé, tänkte jag. Men alls icke äventyrlig visar det sig. Några dagar senare har The Wall Street Journal en stor artikel om hur förtroendet för fossilindustrin har stigit under året. Se bilden ovan som jämför kurserna för vissa oljebolag med index (S&P 500). Branschen har gått upp 54 procent i år – varav 19 procentenheter bara den senaste månaden – mot 21 procent för det allmänna börsindex.

Hoppet om stora privata investeringar i förnybar energi ser just nu inte ut att infrias. Fondförvaltarna själva, säger WSJ, har mer fossilaktier i sina egna portföljer än i de fonder de erbjuder sina kunder. En krass verklighet slår tillbaka mot de egennyttiga beslutsfattarna i FN:s byråkratiska drömfabriker.

Eller så har jag fel, det är tyvärr alltid en möjlighet.