Klimatmötet COP26 ska avhållas mellan den första och tolfte november i Glasgow. De flesta bedömare – kanske alla – vars uppfattningar jag tagit del av varnar för att mötet blir en flopp. Vad som menas med en flopp är inte riktigt klart men låt mig presentera några observationer.

Till att börja med måste man inse att COP26 är ett jippo. Det är inte nödvändigtvis något fel på jippon. Melodifestivalen och de olympiska spelen är storartade jippon. Men till skillnad från sådana internationella tillställningar är COP26 inte i detalj inövat och regisserat. Man vet att varje melodifestival kommer att sluta med att något musikstycke med tillhörande artist vinner. Olympiaderna är till och med så utförligt planerade att arrangörerna redan på förhand kan inköpa precis rätt antal guldmedaljer och lita på att Coca-Cola faktiskt kommer att betala de utlovade stödpengarna enligt sponsoravtal som luslästs av horder av advokater.

När det gäller COP26 kan vad som helst hända. Tio dagar innan kalaset ska börja förklarar Putin att han inte tänker komma. Varför skulle han det? Han skulle bli utbuad av Greta Thunbergs kompisar för att han pumpar olja samtidigt som många regeringar är arga för att han inte pumpar mer och säljer till rabatterade priser. Bättre sitta lugnt i Kreml och vänta på att de oljesugna kunderna ska komma fjäskande.

1 500 miljöorganisationer tycker att mötet ska skjutas upp eftersom så många delegater från fattiga länder inte fått några covidsprutor. Värdlandet Storbritannien kräver två veckors karantän innan ovaccinerade får vara med. Om de vill delta i den högtidliga öppningsceremonin måste de ha påbörjat resan för någon vecka sedan. Storbritannien har lovat att betala hotellräkningarna för delegater i karantän. En del regeringar har inte råd att betala övernattningskostnaderna för de representanter de skickar för att förhandla om världens eventuella undergång.

1 500 miljöorganisationer och 190 regeringar ska förhandla i totalt hundra timmar eller 6 000 minuter om man räknar normal kontorstid. Blir det 3 000 delegater? Då får var och en förhandla om världens framtid i två minuter.

Vi vet ganska säkert att målen enligt Parisavtalet inte kommer att hålla, åtminstone inte målet om max 1,5 graders temperaturökning. Det kommer att brännas mer än dubbelt så mycket fossiler som hade varit den övre gränsen för att målet skulle kunna nås.

Solen och vindarna har inte alls gjort som det bestämdes i Parisavtalet för fem år sedan. Särskilt vindarna har svikit. Ingen gillar vindmöllor. Kineser och indier har inte alls försökt fasa ut fossiler utan i stället byggt ut kolkraften, den ondaste av dem alla. Men det värsta som många ser det – bland annat u-länder som ska betala hotellräkningar vid viktiga utlandsresor – är att i-länderna inte betalar de hundra miljarder dollar om året till u-länderna som de lovat. Det kan nog leda till upprörda gräl. Vad som hänt är sannolikt det vanliga. Det börjar med att hyllade nationella ledare träffas på den internationella scenen och kommer överens om storslagna övergripande globiala saker såsom vid COP21 i Paris (bilden). Sedan kör det ihop sig – enligt den alltid lika korrekta dogmen att djävulen sitter i detaljerna – när de höga principerna ska implementeras. Greta Thunberg står utanför och skriker förolämpningar och sin numera världsberömda och uppfordrande paroll ”blablablablablablabla”.

Vi vanliga hyggliga medborgare som beskäftigt värnar om klimatet (om det inte blir för jobbigt) blir förstås bekymrade och undrar vad vi själva kan göra för att rätta till världens framtida gång. Jag frågade en vän om han hade några tips. ”Visst”, sa han, ”köp aktier i urangruvor och naturgas. De har börjat röra på sig så det kan bli en strålande affär.”