En utmaning för nya partier är att hitta en profilfråga som inte är upptagen – eller exploaterats så hårt att den omdanats till en dimridå av meningslösa floskler. Det är till exempel ingen lysande idé att gå till val på slagord som: ”Vi ska knäcka gängen”, ”Bättre skola” eller ”Stå upp för det öppna och fria samhället”. Väljarna tycker helt enkelt att de hört dem förut. 

Sverigedemokraterna lyckades hitta just en sådan nisch. Under 20 år var man ensam om att driva opinion mot en uppenbart destruktiv migrationspolitik, utan minsta konkurrens från övriga partier. Först när SD stod på tröskeln till att bli Sveriges största parti, började delar av etablissemanget inse att de hade en poäng. 

Medborgerlig Samling (MED) är ett helt annat parti än SD, men ett år innan valet lanserar man ”Skatteupproret” som är en kampanj för att synliggöra ytterligare en ”Elefant i rummet”. Medan stora delar av befolkningen lever (direkt eller indirekt) av statliga/kommunala anslag, och allt fler företag betraktar den offentliga sektorn som sin viktigaste kund – är det många som glömmer att systemet bara fungerar så länge någon fyller på den offentliga skattkistan, med egna pengar. Allt står och faller med nettoskattebetalarna. Som i takt med att de blir färre måste pressas desto hårdare. 

Den svenska typen av socialism fungerar lite som en ”Pippi Långstrump-ekonomi”. Vi har inte bara humanitära ”superkrafter”, vi kan tillåta oss det ena spännande och roliga projektet efter det andra, i trygg förvissning om att det någonstans finns en kappsäck med guldpengar. Kappsäcken finns alltid där, och guldpengarna kommer aldrig att ta slut. Så varför inte unna sig en statsanställd kommunpoet? Eller bränna 368 miljoner på subventionerade elcyklar? Eller kanske starta en jämställdhetsmyndighet?  

Partierna tävlar med varandra i ekonomiska satsningar, på områden de tycker känns viktiga. Det kan gälla klimatet, kvinnorna, utanförskapsområden, utbildning, integration, polisen, kulturen, föreningslivet, jämställdheten, naturen, HBTQ, barnen, kriminalvården, arbetsmarknadsåtgärder, sjukvården och ovanpå allt detta internationella åtaganden som ska föra mänskligheten närmare en ”hållbar värld”. Alla tar kappsäcken för given, och det enda man diskuterar är hur guldmynten ska fördelas. 

Skatteupproret har den motsatta utgångspunkten. I begynnelsen fanns inte ett enda guldmynt, ej heller någon kappsäck. De resurser som den offentliga byråkratin förvaltar, har någon gång jobbats ihop och betalats in via skattsedeln. Därför finns inga uppenbara skäl att göra förvaltningar större och dyrare än vad som faktiskt krävs, för att utföra kärnuppgifterna. Skatteupproret ringar in följande områden som statens och kommunernas egentliga uppdrag: 

Skolan 

Vården 

Polisen 

Försvaret 

Infrastrukturen 

Pensionerna 

Lustigt nog kan samma lista användas för att beskriva vilka områden som bedöms vara särskilt krisdrabbade och dysfunktionella. Så om staten inte ens går iland med kärnuppdragen, hur använder man då de 2 000 miljarder som vi varje år betalar i skatt? 

Mycket av pengarna går till att driva de 254 myndigheter som utgör stommen i Förvaltningssverige. Bara Arbetsförmedlingen går lös på närmare 70 miljarder, utan att lyckas förmedla särskilt många nya jobb. Enligt MED:s partiledare Ilan Sadé kan så mycket som en fjärdedel av myndigheterna helt plockas bort, utan några kännbara konsekvenser för resten av samhället (den kompletta listan finns här). Ytterligare en fjärdedel menar han kan avvecklas under en tioårsperiod. 

Jag gissar att MED får ha sin profilfråga i fred under hela valrörelsen. Inget riksdagsparti kommer att vilja knycka den, eftersom den slår tillbaka mot deras egna organisationer. Dels minskar karriärmöjligheterna för partifolk om hälften av generaldirektörerna försvinner. Dels kan skatteupproret sätta sökarljus på andra kostnadsposter, exempelvis det generösa partistödet, eller det likaledes generösa mediastödet till rättrogna nyhetskanaler. Men framför allt blir det svårare att attrahera nya väljargrupper, om partierna inte längre kan spendera pengar på populära reformer. 

Folkuppror har genom tiderna haft många och komplexa orsaker, men den utlösande faktorn har påfallande ofta varit skattepolitiken. Redan 1432 protesterade allmogen i Bergslagen mot den snikne och hårdföre fogden Jösse Eriksson, och som talesman valde man Engelbrekt Engelbrektsson. Vad som hände sen vet alla som öppnat en historiebok. Drygt hundra år senare protesterade småländska bönder mot Gustav Vasas orimliga beskattning av nybyggen, och en fogde dödades av småbrukaren Nils Dacke i Vissefjärda. Resten är som sagt historia. 

Även om MED inte vinner valet, hoppas jag att Skatteupproret dyker upp som en blygsam fotnot i framtidens historieböcker, under kapitlet PK-väldets fall.