MOHAMED OMAR: Den härskande klassens narcissism och wokeismen som falskt medvetande

En till synes ytlig underhållningsprodukt kanske inte kan ge oss en transformerande konstnärlig upplevelse, men den kan avslöja något om den härskande klassen och den kulturella hegemonin vårt samhälle. Det betyder inte att personer, som förrått sin egen klass, inifrån systemet skickar oss hemliga meddelanden (även om jag inte utesluter att sådant kan förekomma). Jag tror snarare att kulturproducenterna har internaliserat maktens ideologi: det är luften de andas.

För några år sedan började en meme spridas på Internet som jämföde den härskande klassens ”nyttiga idioter”, till exempel ”antirasister”, med NPC:er. Vad är en NPC? I datorspel är det så att de figurer som styrs av spelare, alltså verkliga människor, kallas PC:er, det vill säga ”player characters” medan de figurer som styrs av datorn, alltså robotar mer eller mindre, kallas NPC:er ”non-player characters”. När man jämför den härskande klassens omedvetna hantlangare med NPC:er vill man helt enkelt säga att de inte tänker självständigt och kritiskt utan bara gör vad de är programmerade till.

Maktens omedvetna hantlangare, som i USA ofta kallas ”social justice warriors”, saknar ofta humor eftersom de kommit att tro på maktens ideologi med religiös hängivenhet. De kan därför inte tolerera att man gör narr av dem, utan liksom islamiska fundamentalister reagerar de med raseri, anklagelser om hädelse och krav på förbud, ”canceling”. När de beter sig på detta förutsägbara sätt bekräftar de NPC-memens karikatyr.

En av mina favoritmemer i den här kategorin är den där en massa av streckgubbar, alla exakt likadana, klagar över att NPC-memen är ”avhumaniserande”. Så säger de med en röst: ”Vi är alla unika och speciella”.

Filmen Free Guy (2021) handlar om en NPC (Ryan Reynolds) i ett datorspel som ”vaknar” och utvecklar ett självständigt medvetande. Yrvaken stapplar han omkring i sin virtuella verklighet, oförmögen att förstå vem han är eller vad han gör där. Han, som bara kallas ”mannen i blå skjorta”, blir då undervisad och vägledd av filmens hjältinna Millie, en PC, om hur han ska klara sig. Hon representerar den härskande klassens moderliga sida, det som Patrik Engellau brukar kalla ”det välfärdsindustriella komplexet”.

Mannen i blå skjorta bryter sig aldrig ur datorspelets universum. Som nyvaken är han först osäker på vilken väg han ska välja, men hjältinnan, maktens kvinnliga aspekt som alltid söker klienter i behov av omvårdnad som kan motivera maktens expansion, visar honom att det enda legitima sättet att vara ”vaken” på är det falska medvetandet, att undslippa den svåra tillvaron som oppositionell genom internalisera den härskande klassens ideologi. Tidigare, som ”sovande”, gjorde man som man förväntades göra för att man inte visste bättre, men nu, som ”vaken”, gör man som man förväntas göra för att man vill göra det. Mannen i blå skjorta övertygas om att han och Millie delar samma intresse. Objektivt är dock deras intressen motsatta: mannen i blå skjorta vill frigöra sig, medan Millie vill hålla honom kvar i systemet för att profitera på honom. Han är dessutom ännu mer värdefull som ”troende”, ett språkrör för förtryckaren ur de förtrycktas egna led. Den vakenhet som skildras i filmen Free Guy är wokeismens vakenhet, det vill säga det falska medvetandet.

Mannen i blå skjortas uppvaknande till kunskapen om sin egen instängdhet i ett datorspel liknar huvudpersonens uppvaknande i Matrix-filmen (1999) då hackern Neo tar det röda pillret och blir medveten om sin skräckinjagande belägenhet: allt han ser omkring sig är en datorsimulering. I båda filmerna frestas den uppvaknande av makten att ”somna om”. Eftersom en revolution är omöjlig finns egentligen bara ett uthärdligt alternativ för den som vill fortsätta leva: självindoktrinering. I Free Guy får huvudpersonen hjälp av den moderliga ”uppfostraren”. Hon uppträder i rollen som fresterska och lovar honom fortsatt existens i ett paradisiskt tillstånd av lycklig enfald mot att han accepterar sin underordning och sin fångenskap i ”the matrix”.

Millie är något attraherad till Mannen i den blå skjortan, men det beror inte, vilket man strax får veta, på någon kvalitet som han besitter, utan på att han är programmerad med henne som förebild. Den Millie faktiskt dras till är sig själv: ett avslöjande av den härskande klassens narcissism. Den vill betrakta de underordnade och se sin egen spegelbild. Den de betraktar är inte identisk med betraktaren, utan en ofullkomlig, löjligare imitation. Millies verkliga kärleksintresse är i stället en person som hon kan respektera ur den egna klassen, en annan programmerare. Paret, som förenas på slutet, kan också tolkas som symboler för systemets ”mjuka” kvinnliga sida (det välfärdsindustriella komplexet) och dess ”hårda” manliga sida (bestraffning och utfrysning).

En annan grupp i filmen som inte är värdig allvarligt syftande romantisk uppmärksamhet från den härskande klassens drottningar och prinsessor, är de så kallade ”incels”, unga män som ”bor i mammas källare” och konsumerar de underhållningsprodukter, datorspelet i detta fall, som upprätthåller den kulturella hegemonin. Dessa, och andra svaga och underordnade grupper (Gramscis ”classi subalterni”), möter liksom Mannen i blå skjorta systemets kvinnliga sida endast i form av Modern, inte i form av Älskarinnan.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.

Mohamed Omar