Irena Pozar är chefredaktör för Vecko Revyn, kolumnist i Expressen och blev 2020 utsedd till Årets journalist. Bra jobbat av en 29-åring.

Jag har läst hennes feministiska krönikor i Expressen och slås av hur omogen hon är. Men här är jag förmodligen djupt orättvis Hon är ung, samhället är feminiserat och infantiliserat så allt är säkert som det ska.

När hon skriver en krönika om den mördade Einár (22/10) anför hon:

”Hans mamma är en av många som förlorat sin son. Nio dödsskjutningar i Järva hittills i år. Barn som dör för att de ärvt samhällets misslyckanden. Mammor som dör när deras pojkar tas ifrån dem.”

I Pozars feministbubbla finns inga pappor, det är bara mammor som ”dör” när deras barn blir ihjälskjutna.

Sedan följer lite pikant lokal anknytning, hon bodde nämligen i Dalen när hennes son var nyfödd. Dalen utmålas av henne som en fullkomlig Sörgårdsidyll fylld av gemenskap, vänlighet och omtanke. Ändå måste hon fara ut i hat mot området på andra sidan Nynäsvägen:

”Jag ser den stora eken, fontänen där barnen badar, Pressbyrån med Sveriges trevligaste personal, cykelvägen som leder genom en tunnel till ett område med villor utrustade med nya kök och platsbyggda bokhyllor.”

Det är Gamla Enskede hon talar om och på något sätt får hon det till att det är mitt och mina grannars fel att det går illa för så många barn i Dalen. Det är vårt ansvar, det är allas ansvar.

Här vill jag vänligen informera Pozar om att jag inte har ens ett mikroskopiskt ansvar för vad Dalens barn och unga tar sig för. Den enda gången jag har tagit direkt ansvar för dem var när ett stort gäng därifrån drog in här och vandaliserade på vår skolgård. Då ringde jag polisen som förvånansvärt snabbt sände två bilar plus en piket och körde bort dem härifrån.

Hon berättar att hon och hennes make nu har köpt villa i en annan del av Storstockholm. En koll visar att de numera bor i Västerhaninge. Gott så, jag antar att andelen nya kök och platsbyggda bokhyllor är på en tillräckligt låg nivå därute för att matcha Pozars smak.

Sedan kommer det mest anmärkningsvärda i hennes text:

”Det går inte att prata om drömmar när förutsättningarna för att ens klara grundskolan saknas. Kommer det bli krig nu? Vilken politik kommer födas ur detta? Varför är människorna på andra sidan tunneln i Enskededalen mer värda att satsa på och skydda?”

Pozar må vara utsedd till Årets journalist men hela hennes världsbild är byggd på grav okunnighet och en lång serie missuppfattningar.

Vi som bor i välmående och fungerade områden satsar helhjärtat på och skyddar våra barn och oss själva. På eget bevåg och till egen kostnad. Det är ingenting som samhället gör för oss. Tvärtom, vi betalar mer i skatt som till exempel går till dubbelt så mycket pengar till skolorna i utsatta områden än till våra. Så att de barnen, förhoppningsvis, ska klara åtminstone grundskolan.

Om ansvar kan jag säga detta: Alla röstberättigade bär ett ansvar för hur det ser ut i våra förorter idag, eftersom de röstat fram politiker som först skapat och sedan tillåtit denna situation att växa helt okontrollerat. Men längre än så sträcker sig inte mitt personliga ansvar. Och jag har tagit mitt.

Men det är ingenting som hon nämner. Hon hävdar att barnens och de kriminella ungdomarnas vardag och liv och leverne är allas vårt ansvar. Det stämmer inte. Det är först och främst föräldrarnas ansvar, ingen annans och absolut inte mitt.