Om du tycker att rubriken låter som en inbjudan till en offentlig debatt hos ett politiskt ungdomsförbund där finniga femtonåriga plugghästar ska spekulera om framtiden och därför bestämmer dig för att i stället gå på bio så har du min respekt. Att jag ändå närmar mig ämnet beror på att jag utan vidare framgång rotat på Europaparlamentets hemsida för att få reda på varför mepparna – Members of the European Parliament – är så arga på Polen. På ett plan verkar det handla om vem som i sista hand ska bestämma över polska ärenden, till exempel besluta hur polska domare ska tillsättas – om det är EU eller polska regeringen – men det känns mer mångbottnat än ett vanligt prestigeärende som det gått röta i.

Många uppretade meppar vill innehålla Polens EU-bistånd som brutto uppgår till tre och en halv polsk BNP-procent. Att polackerna trots detta törs bjäbba emot mepparna bara för att själva ordna sina domartillsättningar är anmärkningsvärt och får åtminstone mig att misstänka att det ligger starkare saker bakom bråket.

Mepparna visar sig vara ”djupt bekymrade” inte bara över Polens förändringar i sitt juridiska system utan också över sådant som yttrandefriheten i landet, över ”friheten och pluralismen” för media, den akademiska friheten och anklagelsen mot ett antal enskilda organisationer för att de skulle vara utländska agenter. Till detta kommer ”kriminaliseringen” av sexundervisning och abort (en del är oklart, till exempel förstår man inte om mepparna menar att kritisera polackerna för att de förbjuder hatiskt tal som borde vara tillåtet eller tillåter hatiskt tal som borde vara förbjudet.)

Vid en samlad bedömning kommer mepparna fram till följande:

Vad den polska regeringen har glömt är att demokratin inte handlar om röstmajoriteten utan om att respektera EU:s lagar, pluralism, rätten att hysa avvikande uppfattningar samt att skydda minoriteter.

Jag brukar klaga över att man i Sverige ofta likställer begreppet demokrati med den allmänna rösträtten och glömmer bort de traditionella fri- och rättigheterna, till exempel yttrandefriheten och äganderätten, som vid sidan av rösträtten är omistliga för att ett samhälle ska kunna kalla sig demokratiskt. Men mepparna, som jag uppfattat som de föregivna garanterna för demokratin i EU, vänder på detta. De menar, ungefär, att demokrati inte är att folket styr genom att rösta utan att folket styr genom att lyda EU-lagen och finansiera Pride-parader.

EU vill ha mer makt på medlemsländernas bekostnad, det är uppenbart. Det nuvarande bråket uppfattas av många som ett envig mellan den polska premiärministern Mateusz Morawiecki och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Vad händer om von der Leyen vinner och polackerna tvingas krypa till korset? Då har demokratin ändrat karaktär. Det är viktigare att följa EU:s lagar än att upprätthålla rösträtten. Ett land som Storbritannien, som inte längre behöver följa EU:s lagar, kanske inte längre räknas som en demokrati. I det perspektivet verkar det onödigt att vi som fortfarande är kvar i unionen ska behöva besvära oss med att avhålla nationella politiska val. Trots allt spelar de inte så stor roll – särskilt som EU så tydligt förklarat vad som gäller.