Ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi, menade Karl Marx. Låt oss ponera att han hade rätt. Vilken är då den härskande klassen i Sverige idag?

Av vissa kallas den ”den nya klassen”, en term som myntades av den socialistiske dissidenten Milovan Djilas (1911-1995) för att beskriva hur en privilegierad partibyråkrati ersatte bourgeoisien i de realsocialistiska staterna. (Läs Den nya klassen, 1955)

Den amerikanske paleokonservative tänkaren Paul Gottfried använder termen för att beskriva det styrande skiktet i vad han beskriver som den ”vårdande” (managerial) eller den ”terapeutiska” staten.

Och Det Goda Samhällets Patrik Engellau beskriver den härskande klassen som ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex”.

Politikerväldet består av alla de politiska partierna från höger till vänster, samt basen för politikernas makt: det välfärdsindustriella komplexet.

Engellau har också gjort observationen att huvudmotsättningen i samtidens samhälle står mellan detta politikervälde och den nettoskattebetalande medelklassen.

När vi har identifierat den härskande klassen kommer frågan om dess ideologi. Engellau kallar dess ideologi ”pk-ism”. Med detta uppfattar jag att han menar att politisk korrekthet, det vill säga en verklighetsbeskrivning som inte överensstämmer med verkligheten (det korrekta), men som tjänar maktens vilja att bevara och utöka sin makt (det politiskt korrekta), är ideologins kärna.

Den härskande klassen benämner själva sin ideologi ”Värdegrunden”, vilken bland annat stipulerar att tron på ”allas lika värde” kräver att medelklassen låter sig sugas ut för att möjliggöra det välfärdsindustriella komplexets expansion.

Om huvudmotsättningen står mellan den utsugna nettoskattebetalande medelklassen och den det utsugande politikerväldet måste den politiska kartan ritas om; uppdelningen i vänster och höger blir obsolet (detta trots att pk-ismen påminner om 68-vänstern).

Medelklassen (det blir för besvärligt att skriva ”nettoskattebetalande” varje gång) befinner sig utanför politiken och det välfärdsindustriella komplexet, samtidigt som den upprätthåller det genom värdet som den skapar genom arbete. Med andra ord bär medelklassen upp ett system som är fientligt mot det egna klassintresset.

Det finns också en tredje social grupp, välfärdskomplexets klienter (olika slags ”offer”) som är beroende av välfärdssystemet. Med marxistisk terminologi skulle man kalla den ”trasproletariatet”. Politikerna överför kapital från medelklassen till klientklassen, och genom att utöka antalet klienter, till exempel genom massinvandring av icke-produktiva människor från u-länder, kan man motivera att komplexets omsättning ständigt ökar.

Medelklassen, nationens egentliga ryggrad, kan inte frigöra sig från utsugningen eftersom den till stor del saknar självförståelse eller vad Marx skulle kalla ”klassmedvetande”. I stället för en riktig förståelse av sin roll i kampen om makt och resurser bär medelklassen i stor utsträckning på ett ”falskt medvetande”, vilket hindrar dess revolutionära potential.

Antonio Gramsci och Patrik Engellau:

Ett ”falskt medvetande” innebär att man istället för att förstå sitt eget klassintresse inbillar sig att man delar samma intresse som den härskande klassen. På så sätt låter medelklassen sig villigt sugas ut för ”det gemensamma goda”. Den italienske marxisten Antonio Gramsci skulle ha uttryckt förhållandet som att den underordnade klassen, ”classi subalterni”, kommit att uppfatta politikerväldets ideologi som ”sunt förnuft”.

Illusionen om det gemensamma intresset skapas av den härskande klassens ideologiproduktion, som består av universiteten, medierna och kultur- och underhållningsindustrin med mera. Ideologiproduktionen ser till att maktens berättelse framstår som självklar och att makten därför är legitim.

När Gramsci satt i Mussolinis fängelse på 1920-talet funderade han över varför den revolutionära arbetarrörelsen hade misslyckats att ta makten. Hans svar var att en revolution inte kan lyckas så länge ”den kulturella hegemonin” får den härskande klassen att framstå som legitim. I ett samhälle där makten uppfattas som legitim är ju revolutionärer inget annat än kriminella.

En allvarlig kris behöver alltså inte automatiskt innebära att makten förlorar sin legitimitet. Så länge den besitter ”den kulturella hegemonin” kan den tolka krisen till sin fördel. Kriser kan tvärtom leda till att politikerväldet utökar sin makt; det ”tar ansvar” för att lösa krisen genom att överföra mer värde från medelklassen till komplexet.

Jag undrar om inte ett permanent kristillstånd snarare är ett idealtillstånd för politikerväldet eftersom det försäkrar en permanent maktställning.

”Det största problemet”, skriver Engellau i artikeln ”Vad är det för nytta med medelklassen?” (13/8 2018), ”är att den svenska medelklassen saknar klassmedvetande. Den förstår inte att den solidariskt måste samarbeta för att återskapa sitt förlorade inflytande över det svenska samhället. Den har inga tidningar som artikulerar dess världsbild, inga radiokanaler, inga tevekanaler, inga forskningsinstitut, inga politiska partier”.

Kulturkriget, eller ”metapolitiken”, bör ha som syfte att ”väcka” den utsugna klassen så att den förstår att dess intresse står i motsättning till det utsugande politikerväldets intressen. Ingen effektiv politisk kamp är möjlig utan att identifiera fienden. För att illustrera denna sanning brukar Engellau citera den preussiske militärstrategen Carl von Clausewitz som postulerade att ”kriget är fortsättningen av politiken med andra medel”.

Om vi vänder på det, menar Engellau, får vi att ”politiken är krigets förberedelser med andra medel”. Han föreslår inte ett krig med gevär och pistoler, utan med mina ord, ett kulturkrig eller en metapolitisk aktivism som gör de egna spelarna medvetna om var fiendens pjäser står på brädet.

Medelklassens uppvaknande (”att ta det röda pillret”) är motsatsen till wokeismen, som enligt min mening, är den totala internaliseringen av den härskande klassens ideologi. Woke-aktivisterna dansar inte, liksom det ”sovande” folkflertalet, passivt (hypnotiskt) efter maktens pipa. De är i stället ”vakna” på så sätt att de aktivt kämpar för den härskande klassens ideologi och försöker kväsa varje tecken på äkta medvetande hos den utsugna klassen.

Vilken är då medelklassens sanna ideologi, det vill säga den ideologi som representerar dess klassintresse? Engellau menar att den utgörs av ”traditionella västerländska värderingar”, ”sunt förnuft” och ”den anständiga medelklassens mentalitet”. Han brukar också citera Aristoteles som i Politiken delade upp samhället har tre klasser, dels de rika och de fattiga, och dels, emellan dem, medelklassen, ”det pålitligaste folkelementet”.

För att medelklassen ska komma till insikt om sitt eget intresse och rätt identifiera den antagonistiska parten behövs vad Gramsci kallade ”organiska intellektuella”. Det är intellektuella som tillhör den utsugna klassen och använder sin kunskap och sin analytiska förmåga för att förklara samhället utifrån de utsugnas perspektiv. De utsugna kan då bli medvetna om att den härskande klassens ”sunda förnuft” egentligen är galenskap och att det som är politiskt korrekt är empiriskt inkorrekt. De kommer att börja se världen med egna ögon (det korrekta) istället för genom den härskande klassens glasögon (det politiskt korrekta).

Det som står i vägen för dessa organiska intellektuellas väckelsearbete är den mjuka repressionen; ”cancel culture”, social stigmatisering, deplattformering, arbetsförbud med mera. Till skillnad från den hårda repressionen (statliga tvångsmedel och våld) sker den mjuka repressionen genom woke-aktivister som agerar ”idealistiskt” eller ”religiöst” i tron att den härskande klassens ideologi representerar ”det goda” och att dess fiender måste utplånas för att ”rädda demokratin”.

Vad ska man då kalla nettoskattebetalande medelklassens ideologi? Engellau har inte föreslagit någon beteckning förutom ”sunt förnuft” (det äkta sunda förnuftet som står mot den härskande klassens ”sunda förnuft”).

Tittar man på den härskande klassens propaganda finner man en beteckning som används för att beskriva den medvetna medelklassens idéer och aktivism: populism.

I de politiska motståndarnas propaganda är det självklart en karikatyr som tecknas, men under ytan av nedsättande vokabulär och förvrängningar kan man ändock urskilja den strävsamma medelklassens ”anständiga värderingar”.

Ett exempel: den schweiziske ekonomijournalisten Karen Horn (SvD 11/9 2017) menar att populismen ökar i Västvärlden på grund av att en större del av befolkningen ”inte gillar” att ”minoritetsgruppers rättigheter har stärkts” och längtar efter ”hur det var förr i en tillsynes okontrollerbar omvärld”.

Om man rycker slöjan av dessa ord kan man ana den verkliga anledningen till att Horn och andra pk-ideologer vill undertrycka populismen, nämligen för att befästa politikerväldets kontroll (de är ”reaktionära”, det vill säga de längtar till världen före politikerväldet då de hade mer kontroll över sina liv och sina resurser), och dess maktbas, det ständigt växande välfärdsindustriella komplexet (framställt som värnandet av ”minoritetsgruppernas rättigheter”).

BILD: Friheten på barrikaderna. Målning av Eugène Delacroix för att hylla minnet av den franska julirevolutionen 1830. 

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.