BITTE ASSARMO: Varför är det så trendigt att dödstäda?

Dödstädning är ett av senare tiders nyord, ett som används i parti och minut när snusförnuftiga besserwissers ska tala om för folk hur de ska leva och hur det ska se ut i deras vinds- och källarförråd när de dör. Men varför har det här fått så stort genomslag?

Jag tror det handlar om tid och effektivitet – eller snarare tanken på att alla ska vara så effektiva de bara kan hela tiden. Att röja i de dödas skåp och lådor tar helt enkelt för mycket tid i anspråk. Det passar inte den moderna människan, som susar runt i sin egen värld och tror hon är världens nav.

Men även om det naturligtvis är ett digert arbete för de efterlevande att få ordning på mammas eller pappas eller gammelfasters ägodelar så är det likväl något som ingår i att vara människa. Det hjälper också till att bearbeta sorgen. Ingenting får tårarna att rinna så som de fint manglade sängkläderna i en död mors linneskåp eller smyckeskrinet med örhängena och halsbanden som hon tog på sig när det var fest. Att ”slippa” städa efter döda är egentligen inte alls något privilegium – snarare berövas man en viktig tid då sorgen, minnena och saknaden får bearbetas i lugn och ro

Jag vet att många är oense med mig när det gäller det här. Och jag kan absolut förstå tanken om att allt ska vara klart och iordningställt när de dör, för att barnen ska skonas från allt det besvärliga, för vem vill inte att ens barn ska förskonas från jobbiga saker? Men är det verkligen det bästa för alla om man lämnar allt i prydlig ordning efter sig? Jag får känslan av att dödstädning helt enkelt är en del i att de äldre förväntas maka åt sig och ta mindre plats, även efter döden.

Jag tror faktiskt inte det. Och därför är jag tacksam över att min mamma aldrig hann med att dödstäda, över att hennes och pappas hem stod kvar så som det alltid stått och över att jag fick ta del av deras liv och historia efter att de var borta, på ett sätt som jag kanske aldrig fick när de fortfarande levde. Det är en sak att höra berättelsen om den där första gången de träffades, om kärlek vid första ögonkastet – en helt annan att läsa breven de skrev till varandra när det begav sig.

När min äldre bror var ett år gammal blev han allvarligt sjuk. Han slutade äta, kunde inte dricka, och hans allmäntillstånd blev allt sämre. Det blev början på en fruktansvärd tid, under vilken han slussades från sjukhus till sjukhus medan läkare från halva landet försökte komma underfund med vad det var för fel. Till sist uppdagades det att han fått en nål i halsen, som lossnat från en leksak som han fått i present, och efter flera veckors ständig oro lyckades läkare på Sabbatsbergs sjukhus operera ut nålen.

Jag har alltid känt till den här historien. Jag har till och med sett nålen – mamma förvarade den i en glasburk i ett av köksskåpen. Men även om jag trodde att jag förstod mammas upplevelser av den där tiden så gjorde jag det inte helt och fullt. I min värld var mamma den mest trygga och orädda människan i världen, jag kunde inte föreställa mig henne som rädd och osäker.

När jag städade efter hennes död fick jag lära känna en annan sida av min mor. Jag fick lära känna en ung kvinna som låg sömnlös av oro för sitt enda barn, som var osäker på allt och livrädd för vad framtiden kunde bära med sig.

Det är klart man kan dödstäda och ändå spara godbitar åt de efterlevande. Men varför är det så farligt att överlåta även det vardagliga, det jobbiga, det besvärliga? Jag tror tvärtom att det är nyttigt att städa efter de döda. Genom att göra det kommer man dem närmare och får nya perspektiv på både nutiden och historien.

BILD: Resignation. Målning av Carl Wilhelmson (1866-1928).

Bitte Assarmo