GUNNAR SANDELIN: Till minne av Per Landin – en röst från Weimarrepubliken och DDR

När en unik människa går ur tiden känns det på ett alldeles speciellt sätt. På bilden ovan blickar Per Landin (1956-2021) ut över det oändliga havet under en resa som vi gjorde till Teneriffa för fem år sedan. Tyngdpunkten och svikten i kroppshållningen är inte att ta miste på. Jag tänker mig att han alltid har haft ett sådant synfält för sitt inre.

Per Landin bemästrade såväl sin samtid som det förflutna germanska landskapet. Han var länge Dagens Nyheters korrespondent i det forna DDR och hade för inte så länge sedan en uppskattad utställning av sina foton från den kommunistiska ”folkrepublikens” sista decennium på Goethe-Institutet i Stockholm.

Det som skilde ut Per Landin var att han inte bara var reporter, historiker och litteraturvetare. Han hade som författare en osviklig dragning till sargade eller förbisedda människoöden, och deras betydelse för historien. Ur Per Landins penna steg människor av kött och blod fram ur arkiven på Kungliga Biblioteket, där han tillbringade en del av sin tid. Med sin känsla för marginaliserade eller glömda personer i den tyska historiens malström, kunde han skildra levnadsöden och hur de i realtid fortfarande påverkar oss.

Per Landins gärning var att hjälpa oss att se vår samtid genom det förflutna. Det var där hans konservativa ådra firade sina triumfer. Vet vi inte vilka vi har varit, vet vi inte heller vilka vi är. Det var ett idogt arbete som han lade ner i sina essäer, vilka jag ofta läser om igen – om inte annat för nöjet att få ta del av en suverän stilist. De senaste titlarna talar för sig själv: Dietrich Eckards Onda öga (Adolfs mentor som talare), Langbehns testamente (vilken nominerades till Stora fackbokspriset 2018), Forsters patient.

I den senare essän frilägger Per den despotiska energi som en läkare lyckades frigöra ur en tvångsmässigt låst Hitler genom terapissessioner på sjukhuset i Pasewalk i Mecklenburg-Vorpommern efter första världskriget. Allt för att stävja patientens tilltagande galenskap.

Det handlade inte om att bota en krigsskada som uppstått genom (förmodligen inbillad) chock av senapsgas, utan snarare att komma till rätta med en hysterisk blindhet som den blivande Führen hade med sig i sitt mentala bagage. Läkaren/terapeuten begick så småningom självmord, när det blev klart att han satt inne med denna livsfarliga information, medan den psykopatiske Hitler reste sig som en svart Fågel Fenix ur askan, och sammanfattade sin vistelse i triumf: ”Ich aber beschloss, Politiker zu werden.”

Per Landin kunde gräva fram hur sådana grundskott mot vår civilisation gått till. Det kunde gälla Weimars frikårister, längst ute på högerkanten, där romanförfattaren och kadetten Ernst von Salomon deltog i mordet på den judiske utrikesministern Walter Rathenau 1923, för att drygt 40 år senare knyta kontakter med den vänsterextrema terroristen Ulrike Meinhof. Hon var ledare av Baader-Meinhof-ligan (eller RAF), som lamslog det tyska samhället under stora delar av 1970-talet med terrorattacker, kidnappning och mordräder.

Där många andra schabloniserade, demoniserade, målade historien i svart/vitt och koketterade med sin egen rättrådiga förträfflighet och politiska korrekthet, mejslade Per Landin med sin egen hårt förvärvade bildning och fina verktyg fram unika människoöden, sammanvävda med historiska skeenden.

Per Landin hade också modet att skriva självutlämnande, som när han borrade sig ner i de mörka, sårbara schakten i sitt inre. I romanen ”Kan du inte säga något snällt istället” (Atlantis, 2015) ser han som vuxen tillbaks på sin barn- och ungdom under somrarna på den skånska Bjärehalvön. Förställning, fasader och hyckleri var någonting alldeles främmande för honom. Skulle litteraturen ha någonting att säga, måste den ta sig ner i den mänskliga källarvåningen i Strindbergs, Ibsens och Dostojevskijs anda.

Från utställningen ”I backspegeln. Per Landins fotografier från DDR:s sista decennium”. Goethe-Institut Schweden, Stockholm, oktober 2019. Foton: skribenten.

Samtidigt väntade alltid Pers humor på att få blomma ut. När han härmade den revolutionära studentvänstern i Göteborg från 1970-talet, mestadels militanta borgarsöner som lekte proletärer, var han i sitt esse. Men så hade han också sett den reella kommunismen på nära håll, långt från de svenska borgarbarnens senkomna och pubertala våldsromantik.

Under våren 2020 och ett år framåt, skrev Per Landin på en ”coronadagbok”, som jag fick förtroendet att läsa. Han hade genom sjukdom och efter flera operationer ett nedsatt immunförsvar, och ville därför, så länge smittan spred sig pandemiskt, leva tillbakadraget i sin lägenhet i centrala Stockholm. Dagboksanteckningarna innehåller allt mellan högt och lågt: rapporter från den lilla världen med dagliga samtal med vännen och grannen Otto blandas med insiktsfulla reflektioner, parat med en stigande ilska över hur den politiska korrektheten förstör vårt land.

Trots dubbelvaccinering, blev det ändå det lömska viruset som skördade Per Landins liv. Det vi som saknar honom nu kan hoppas på, är att hans dagboksmanus kommer ut i bokform nästa år. Vi håller tummarna för att hans senaste bokförlag Augusti får tillgång till manuskripten. I så fall har vi ännu inte hört det sista av Per Landin.

Gunnar Sandelin