PATRIK ENGELLAU: En betydelsefull skärva av förståelse

Häromdagen träffade jag en person som är professor emeritus i idéhistoria och har beklätt betydelsefulla positioner i den svenska offentligheten. Dessutom är han, det visste jag från tidigare, en klok karl så jag vågade mig på att kasta över honom ett svårt problem som jag våndats en del över (oss statsfilosofiska nördar emellan).

Problemet handlar om vilket släktskap som råder mellan två olika filosofier som många av oss erfarit på djupet men kanske ändå inte orkat studera med lupp. Den ena filosofin är den ofta marxistiskt inspirerade rörelse som brukar kallas för 1968-vänstern. Den drog som en löpeld genom västerländska universitet där den entusiasmerade stora skaror medelklassungdomar under 1960- och 1970-talen för att sedan inte längre höras så mycket just på högskolorna.

Den andra filosofin är PK-ismen eller den politiska korrektheten som under de senaste årtiondena krupit in i den svenska mentaliteten och så diskret påverkat den att man knappt anat vad som pågått fram till dess att man plötsligt insett att den tagit kommandot över vårt tänkande, särskilt statens, komplett med värdegrund och allt.

Många menar att de två filosofierna egentligen är samma sak, men den uppfattningen har jag alltid haft svårt för exempelvis för att deras attityder till arbetarklassen (i den mån denna fortfarande existerar) är så väsensskilda. För 68-vänstern var arbetarklassen framtidens rallare som lade ut rälsen till någon variant av det kommunistiska idealsamhället (möjligtvis nedkrympt till en generös välfärdsstat, men i alla fall). För PK-ismen är arbetarklassen ett gäng opålitliga avfällingar som visar tendenser att rösta på sverigedemokraterna.

Hur ska man förstå det där? Professorn emeritus tog till sig frågan och funderade en stund. Det är väl så här, sa ha, att 68-tänkandet växte ur ett underifrånperspektiv. 68:orna var oppositionella. Ett ljus gick upp för mig. Hans analys var briljant. Medan PK-isterna har ett härskarperspektiv menar du? sa jag. Precis, svarade han. Sådana som du och jag har inget att säga till om, tillade han med ett snett leende.

Så är det naturligtvis. Om man forskar i saker i bemärkelsen att man ständigt har dem i tankarna och provar olika synsätt och vinklar så framträder de tydligare om man gnetar på och till slut har lite tur.

Jag berättade om detta intellektuella genombrott i synen på de två ideologierna för min vän läkaren. Han var genast med på tråden och gjorde en ny länkning. Rudi Dutschke, sa han, minns du den tyske revolutionären som myntade begreppet ”den långa marschen genom institutionerna”? Visst, sa jag, den process som i Sverige tog sig formen av en Vietnamdemonstration på villovägar som trasslade sig in hos det nystartade TV2 och ännu inte kommit ut.

Det är en elegant teori, sa läkaren. 68-orna går in i de statliga institutionerna och präglar dem med sitt tänkande och om man bara väntar några årtionden så är det dessa människor som bestämmer i staten. På det viset skapas den härskande PK-ismen. Fast det gick inte som Dutschke (bilden) hade hoppats. Sedan 68-orna hade erövrat statsapparaten var de inte längre revolutionära och oppositionella utan hade själva förvandlat sig till ett etablissemang.

Patrik Engellau