ANDERS LEION: Väinö och jag 

I mitten på nittiotalet, under krisen, hade jag varit hos en kund i Skåne för att rapportera en undersökning om deras företag. Jag var snabbt inne i planet hem och satte mig på en stol utan någon på grannstolen. Planet var också bara halvfyllt.

Efter några minuter kom en blond kvinna in i planet, såg sig omkring och gick sedan med bestämda steg och satte sig bredvid mig. Hon var finlandssvenska som besökt sin handikappade dotter i Sverige. Hon var mycket trevlig och vi kom snabbt i ett livligt samspråk. Hon upptäckte mitt intresse för Finland och vi började tala om finska förhållanden.on upptäckte mitt intresse för Finland 

Hon berättade att vid vinterkrigets utbrott blev både hon och hennes blivande man, de kände redan varandra från skolan, ianspråktagna för krigstjänst. Hon blev snabbutbildad sjuksköterska. Hon stod i sjukvårdstältet och såg lemlästade och döende strömma in. Några av dem var hennes klasskamrater. Hon slapp se mannen komma.onm stod i  

Mannen fick tjänstgöra i alla tre krig. Vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget. Hon hade bara tjänstgjort under vinterkriget. 

Mannen ville inte tala om alla sina år vid fronten, men när Okänd soldat kom ut köpte han den direkt, läste ut den under följande natt och på morgonen kom han in i köket, slog boken i köksbordet och sa: ”Så här var det!” 

Jag hade då, när vi samtalade i planet, redan läst boken och sett två filmer baserade på boken. 

I övrigt framhöll den trevliga finlandssvenskan att allt var bättre i Finland än i Sverige. ”Varför bor din dotter i Sverige, då?” frågade jag. ”Hon får bättre vård här…” 

Väinö Linnas ”Okänd soldat” har blivit ett nationalepos. Det visas på självständighetsdagen varje år – utom de år då man inte vågade för Sovjetunionen. En filmad återgivning av boken har tämligen nyligen presenterats i olika versioner. I Sverige gick en svårt beskuren, försämrad version. Nu, något år senare, finns ”Okänd soldat” också som serie att strömma från olika tjänster. Denna fullständigare version är sannolikt den bästa. En kort trailer kan ses här. 

Men det finns fler versioner. För att par år sedan såg min fru och jag en finlandssvensk teaterversion i skogarna utanför Hangö. (Där hennes morfar stupade som svensk frivillig under finnarnas återtagande av Hangö i början av fortsättningskriget). Den var kanske inte så bra, men ändå sevärd. Många amatörer var engagerade och kaféet och administrationen i övrigt sköttes av andra frivilliga. Vi fick åka taxi flera mil fram och tillbaka från Hangö och spelplatsen i skogen. I pjäsen kom plötsligt en äkta sovjetisk stridsvagn dånande ur skogen med svart avgasrök runt omkring sig – en T-26. I pausen var det trevligt utomhuskafé. 

När vi tidigare under dagen stod och väntade på taxin i pensionatets reception kom Gustaf Kasselstrand och förhörde sig om vägen till  krigsminnesmärkenHan talade inte med mig.  

Vi stannade flera dagar i Hangö, Finlands sydligaste udde. Staden ligger utsträckt utmed havet, med flera fina sandstränder. På en liten höjd vid en av stränderna ligger De fyra vindarnas hus. På tjugu- och trettiotalet var det, liksom fortfarande, ett café som då drevs av Carl Gustaf Mannerheim (bilden) under några år. 

Jag håller också på att läsa Mannerheims Minnen för andra gången. Varje gång blir jag lika förbannad – på Sverige. 

Den officiella versionen – som många ansluter sig till, konstigt nog – är att svenskt klokt, försiktigt manövrerande höll Sverige utanför kriget. Det är en uppfattning så snedvriden att den också kan benämnas lögn. 

Ett exempel. Ren tur och Finlands oväntat hårda, och framgångsrika motstånd mot Sovjet hindrade att kriget mellan Sovjet och Tyskland kom att utspelas kring de svenska malmfälten. Hade inte Finland lyckats hindra den planerade sovjetiska ockupationen av landet skulle tyska och sovjetiska trupper stå mot varandra vid Treriksröset. Båda skulle se ett behärskande av malmfälten som oundgängligt – för att inte fienden skulle ta det. Och vi skulle inte ha en chans att hålla oss utanför. 

Detta hindrades inte av den svenska regeringens klokhet. Det var tur och Finlands uppoffrande kamp som räddade Sverige. 

Den svenska regeringen var så rädd för Sovjet att den inte vågade hjälpa Finland effektivt – även om något ändå gjordes. 

Den svenska regeringen höll det alltså för troligt att Finland skulle förlora. Men i så fall – hur tänkte den sig att kunna hålla striden om malmfälten utanför landets gränser? 

Läs Mannerheim. (Mannerheim, Gustaf: Minnen, 1–2, Stockholm 1951). Det finns flera liknande tillfällen då svensk försiktighet i stället ökade risken för Sverige och – förstås – för Finland. 

Det är nog bäst att Sverige också i fortsättningen begränsar sig till att lajva moralisk stormakt. 

Anders Leion