PATRIK ENGELLAU: Motsatta människosyner

Vi vet att folks uppfattningar ofta ändrar sig diametralt över tiden. På 1970-talet propagerade många moderna människor för sex med barn. Idén bara hängde med i den allmänna lössläpptheten. Idag anses pedofili vara det kanske mest vedervärdiga som finns. Jag undrar om vi inte står inför en lika brutal omkastning av människors syn på välfärdssystemen.

De moderna välfärdssystemen i nästan alla västländer började försiktigt etableras före andra världskriget och blomstrade efter kriget. De byggde på en enkel och sympatisk tanke, nämligen att människor som hade det bättre ställt skulle hjälpa människor som hade det sämre ställt och att staten skulle gå in som mellanhand och tvångsmässigt genomföra transaktionen (plus att det kom till en del förvirrat tankegods om att de sociala myndigheterna hade magiska krafter som gav dem förmågan att genom olika slags terapier lyfta de sämre ställda ur deras nöd; en teori som veterligen ej bekräftats eller ens prövats).

Välfärdsstatens insatser ansågs vara tillfälliga. Mottagarna av bidrag och annan sorts stöd antogs bara kortvarigt ha hamnat i ett dilemma. Detta sades inte alltid rakt ut men det var den ideologiska bas och den människosyn som underbyggde välfärdsstaten i den form den idag fortfarande har. Utgångspunkten var att människan, särskilt svensken, var en medfött arbetssugen varelse som endast motvilligt tog emot ekonomisk och annan hjälp av andra och som av skam gjorde allt han kunde för att snarast återansluta sig till arbetskraften.

Som jag minns det var den människosynen inget löst påhitt. Min pappa jobbade ett tag i en patientförening och jag kommer ihåg hur han bekymrat klagade över att medlemmarna ibland inte ville ha de bidrag som han hos staten utverkat till deras understöd.

Det fanns visserligen bedömare som redan under välfärdsstatens grundarperiod med stöd i en annan människosyn framförde betänkligheter. De betvivlade att biståndsmottagarna på sikt skulle bevara sin heroiska avhållsamhet från gratishjälpen och i stället vänja sig vid den och börja betrakta den som en helt normal och legitim födkrok. De tvivel på välfärdssystemens långsiktiga hållbarhet som sådana bedömare presenterade togs emellertid inte på mycket allvar. I sin triumfatoriska tillväxtiver kunde välfärdsintressena – i huvudsak politikerna och systemets administratörer – avfärda betänkligheterna som uttryck för människofientlighet och reaktionära uppfattningar. På den vägen är det – eller var det fram till för kanske fem år sedan.

Ett grundtips när det gäller nya idéer är att de följer samma mönster som tekniska innovationer vilket betyder att de uppfinns i USA. Välfärdsstatens grundkoncept tog form under president Roosevelt och dess ännu inte fullt utvecklade ideologi presenterades av hans änka Eleanor i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna redan 1948. Men att USA var först med idéerna betyder inte att USA banade vägen för välfärdsstatens praktik (vilket kan ha berott på att det fanns tillräckligt med politiskt inflytelserika reaktionärer som gjorde motstånd). Den rollen tillföll i stället Sverige som gick i täten för välfärdsstatens segertåg över världen och som därför tilldelade sig själv beteckningen humanitär stormakt.

Det betyder inte att USA inte skulle ha inrättat nog så omfattande välfärdsprogram av svensk typ. President Lyndon Johnson lanserade vad han kallade ”The Great Society” (”Det Goda Samhället” skulle man kanske säga på svenska) som bestod av ett stort antal välfärdsprogram inom utbildning, hälsovård, arbetsmarknadsutbildning med mera. Han startade även ”The War on Poverty” i samma anda.

I vilken utsträckning välfärdssystemen – det amerikanska likaväl som det svenska – varit framgångsrika är märkvärdigt svårt att få reda på vilket till stor del beror på att man, särskilt i Sverige, inte besvärat sig med att utvärdera dem. För en humanitär stormakt känns det kanske genant att ifrågasätta hela sin affärsidé genom att göra hederliga och noggranna undersökningar som i värsta fall skulle kunna skapa tvivel om nyttan med verksamheten. I varje fall har, vad jag känner till, ingen seriös svensk forskning skett i frågan lika lite som det har gjorts vad gäller välfärdspolitikens utlandskusin u-hjälpen. Att det skulle kunna ligga något fundamentalt fel i hela upplägget har aldrig föreslagits.

Men i USA har det hela tiden funnits tvivel och därtill erkända akademiska forskare som försökt fastställa vilken av de två människosynerna enligt ovan – om människorna i huvudsak använder välfärdssystemet för att ta sig ur tillfälliga svackor eller om de på det hela taget utnyttjar det för att slippa förkovra sig och arbeta och ändå erhålla permanent försörjning – som närmast karaktäriserar systemet. En av dem som tydligast framfört uppfattningen att välfärden förstör mer än den hjälper är den framstående ekonomen och professorn Thomas Sowell (bilden; YouTube har hundratals videoklipp, du kommer nog inte att ångra dig om du bekantar dig med honom).

Jag tror på relativt lösa grunder att samhällsandan håller på att ändras i Sowells riktning. Vi håller på att bli mer och mer uppmärksamma på välfärdssystemens (liksom u-landsbiståndets) skadliga effekter (och då menas skadliga för skattebetalarna och klienterna, inte nödvändigtvis för administratörerna).

Inspirationen till detta ifrågasättande kommer naturligtvis som vanligt från USA. Till exempel hade The Wall Street Journal nyligen en artikel där det hävdas att ”statsbidrag för asocialt uppförande har försenat de svartas utveckling med decennier”:

Bidragssystemen utvecklades dramatiskt på sextiotalet inom ramen för ett krig mot fattigdomen men fattigdomen minskade långsammare sedan initiativen inom The Great Society lanserades samtidigt som det allmänna beroendet av staten för sådant som mat, bostad och andra grundläggande behov ökade… Mellan 1940 och 1960 sjönk andelen svarta hushåll som levde i fattigdom med 40 procentenheter för att svarta studerade mer och flyttade från fattiga områden på landsorten till mer välbeställda städer. Inga välfärdsprogram har någonsin kommit i närheten av att åstadkomma något liknande… Mediantiden som folk bor i särskilda tillfälliga bostäder för fattiga i New York är 19 år och tio procent av de boende har levt där i mer än 40 år. Boende som var avsett som lättnad för tillfälligt drabbade människor har blivit en månggenerationsfälla för många.

Även Sverige, tror jag, gör sig mentalt redo för den typen av observationer vilket åtminstone delvis har att göra med att de som särskilt utnyttjar välfärden är invandrare. Det gör det lättare att ifrågasätta den humanitära stormaktens grundläggande idéer.

Patrik Engellau