BITTE ASSARMO: Smaken av gråpäron i morfars trädgård

Det är höst nu. Jo, jag märker allt att sommaren gärna vill dröja sig kvar även så här i slutet av september, men gubben Höst har ingen pardon. Trädens löv får finna sig i att övergå i brandgult och rött och hur mycket solen än värmer under dagen så blir kvällarna allt svalare.

Jag älskar den här årstiden. Den får mig att minnas dofterna i morfars trädgård när frukterna hade mognat och skulle plockas ner. Säfstaholm, Åkerö, krikon och plommon. Och så gråpäron förstås. Små, hårda, lite kärva men oh så söta och saftiga. Smaken av gråpäron i morfars frodiga trädgård – det är något jag bär med mig så länge jag lever.

För ett par veckor sen lyssnade jag på Odla i P1 och där rekommenderade de även hobbyodlare att använda sig av tekniska hjälpmedel för att veta när frukten ska skördas. Det låter praktiskt och bra, men jag kan inte minnas att min morfar någonsin använde sig av något annat än de kunskaper han hade med sig hemifrån. Vissa äpplen åt man som de var, andra var så kallade matäpplen, som användes till mos, kräm och must. Vinteräpplena hade sin tid – de skördades och lades noggrant paketerade på vinden för att avnjutas till jul.

De där kunskaperna ärvdes i generation efter generation, till sist var det som om de satt i generna hos de småbrukare som odlade jorden för att försörja familjen och förvalta sitt arv. Sedan, en dag, tog det bara slut. Det småskaliga skulle bort, helst så snabbt som bara var möjligt, och de självständiga och självförsörjande bönderna skulle fråntas sitt oberoende och tvingas in till städerna.

De blev inte tvingade under vapenhot. Hotet var ett annat. Ett vagt hot, förklätt till omsorg om samhället. Storskaligheten skulle rädda Sverige. Men jag undrar om det inte handlade allra mest om småbrukarnas oberoende. Hur skulle folkhemmet kunna införas på bred front om en drös bönder envisades med att försörja sig som deras fäder och förfäder gjort?

Småbrukarna blev helt enkelt ett irriterande problem för makten, som inte kunde slå sönder deras livsgärning fort nog, allt i modernitetens namn.

Min morfar bodde ändå kvar på sitt hemman livet ut och avvecklade lantbruket långsamt och i sin egen takt. Men sin trädgård, och lite av åkermarken, hade han kvar till sin död. Och de fantastiska fruktträden som gjorde hösten så väldoftande.

Nu är morfars hemman, mammas barndomshem och mina somrars smultronställe, jämnat med marken. En platt gräsmatta i en alldeles för illgrön nyans har ersatt den frodiga trädgården och av fruktträden finns inte ett spår. Men i det lilla soldattorpet, där morfar växte upp, står äppelträden fortfarande kvar, med samma goda äpplen som jag minns från min barndom.

Jag åker faktiskt dit då och då under hösten, när jag har vägarna förbi, och plockar skamlöst åt mig några stycken. Nåja, inte så skamlöst, för jag har faktiskt fått tillstånd av torpets ägare. Så lyckligt lottad är jag nämligen, att morfars barndomshem fortfarande finns i släktens ägo. Både torp och täppa är omsorgsfullt skött, och det är lätt att se framför sig hur det såg ut där under min morfars uppväxt för långt mer än 100 år sen. Det är värdefullt.

Hur är det med de där äpplena då? Ja, det är det faktiskt ingen som vet. Någon gång, oklart när, korsades en sort med en annan och resultatet blev dessa krispiga, sötsyrliga äpplen som inte liknar några andra och som heller inte har något namn. Släktingen har nämligen låtit pomologer försöka sortbestämma äpplena, men det har hittills inte gett något resultat.

Själv brukar jag kalla dem för Märstaäpplen, efter byn där torpet ligger, eller Emmaäpplen, efter morfars mor. Och det är väldigt trevligt att sitta där i trädgården i höstsolen, knapra på äpplen från ett träd som planterades av mina förfäder och njuta av det rika kulturarv som är mitt.

Bitte Assarmo