”Mannens styrka och kvinnans skönhet. Det är vad som efterfrågas”, sade min luttrade mor till mig när hon var 95 år. Det var en visdom levererad sent i livet (jag var 60). ”BBB”- så brukade min kompis X i övre medelåldern lakoniskt sammanfatta sina erfarenheter från ett liv där han fått sin del av trassliga kärleksrelationer med vackra kvinnor. Med det menade han ”Beauty Beats Brain”, eller att han var ”torsk på looks”, som han också uttryckte saken.  

X träffade alltid sina skönheter via jobbet, men beklagade sig över att när han gick på krogen, så flockades mest kvinnliga psykologer och socialarbetare runt honom vid den bardisk där han satt, och undrade hur han mådde. Detta medan hans parhäst i utelivet, den introverte Y, som långt upp i åren såg ut som en ung PG Gyllenhammar, alltid fungerade som en osviklig brudmagnet.  

Det där slog mig häromdagen när jag läste några illustrerade kärleksnoveller i min veckotidningssamling från senare delen av 1950-talet till tidigt 60-tal. För läsaren målade de upp ofta upp osminkade bilder av kvinnornas sämre sidor. I Vecko Revyn (#42/1958) finns en bild på en vacker kvinna med texten: ”Hennes enda tillgång var hennes skönhet, och den ämnade hon utnyttja till det yttersta för att trygga sin framtid”. Så krassa konstateranden är inte längre gångbara, efter ett halvsekels feministisk offensiv i media och politik, där kvinnor regelmässigt har framställts som offer för manlig könsmaktsordning. 

Under den här perioden (jag går igenom åren 1956 – 61) var könsrollerna tydliga. Kvinnan skulle snärja mannen med list och skönhet, medan mannen å sin sida med viljekraft, framåtanda och pålitlighet skulle erövra, försörja och skydda henne och barnen. Då gällde det för mannen att inte gå i fällan för kvinnor som var dumma våp, kallhamrat förslagna och manipulativa, alltför dominanta och härsklystna. Framför allt gällde det att hålla ihop familjen. ”Min otrohet. Låt min historia bli en varning”, skriver en läsare.  

För unga kvinnor gällde det att se upp med gifta äldre män som var på jakt efter en älskarinna: ”Ge ej efter för en gift äldre mans förälskelse. Han lämnar sin familj och ni har många personers framtida öde i era händer.”, löd frågespaltens råd (Allers #38/1959). Kvinnor uppmanades att skicka hotfulla makar till läkare för sinnesundersökning eller att skilja sig medan de som hade en ”dörrmatteattityd får finna sig i att bli hunsade om de låter män behandla dem som ”en lort under skon” (Karin Juels brevlåda Allers #3/1960).  

En hustru som vill skiljas blir uppläxad: ”Ni förstår väl att er förälskelse inte är gjord av rostfritt material.” En förälskad 30-årig trebarnsfar som vill gå från hem och härd, tas också i örat. Han får höra att han har ”dålig viljekraft och är bristfälligt förankrad i verkligheten”. Han tänker inte heller på de förluster som kan uppstå och den skada som han vållar för två familjer som kan ”förintas”. Råd: ”Var ett föredöme som familjens överhuvud. Då följer lycka och framgång.”  

Liksom det i det etniskt homogena Sverige för 50-60 år sedan var en dödssynd för en kvinna att underminera en mans självkänsla, var det lika förkastligt för en man att försöka utmanövrera kvinnans suveränitet vad gäller reviret hem och familj. Respekt mellan könen var en grundläggande förutsättning för att samhället skulle kunna fungera, även om där finns en underton av terrorbalans. En rubrik ger dåtidens offentliga syn på relationerna mellan könen i ett koncentrat: ”I nöd och lust: ”Trohet – men främst av allt trofasthet.” (Allers #38/1959). 

En klar linje går bara några år innan det sena 60-talet sexuella frigörelse skulle komma att vända upp och ned på allting. Synen på kärnfamiljen som en förtryckande institution etablerades inom studentvänstern och andra radikala kretsar. Men 1960, i samma tidnings frågespalt, tas unga kvinnor i upptuktelse: ”Dagens unga, lättsinniga flickor på pojkjakt lägger grunden för framtida bitterhet och kvinnoförakt från männens sida som de kommer att få känna på i vuxen ålder.” Och: ”Snälla, hyggliga pojkar, som ärligt och varmt längtar efter en flicka att hålla av, står sällan högt i kurs.” Många unga flickor dras hellre till ”de dåliga elementen” och ”kastar sig i armarna” på dem som de tycker är ”spännande, tjusiga, farliga.” Otrohet är ett ”tillfälligt sinnesrus”, ”sexuallivet ska levas av vuxna människor, inte av outvecklade barnungar”.   

Ord och inga visor, alltså! Det gamla bondesamhällets stränga sexualmoral färgade fortfarande det tidiga Välfärdssverige. Svaret till en kvinna som jagar sexuella upplevelser blir: ”Försök att lära känna er själv. Livet är också plikt mot er man, era barn och er själv. Kanske en gudstro skulle passa?” (Allers #4/1959). Likaså avråddes det för relationer över klassgränserna som grundats på sexuell attraktion. Kuratorns svar till en ”finare” flicka och hennes pojkvän av ”lägre rang”, talar sitt tydliga språk: ”Detta kan inte sluta väl. Tänk om ni blir gravid. Lyd era föräldrars råd och lämna honom eftersom svalget mellan er är för stort”. 

Högutbildade kvinnor betraktades nästan som rariteter: ”En civilingenjör i köket. Tycker ni inte att det smakar lite vidbränt?” lyder underrubriken till ”Veckans husmor” (Husmodern #19/1956). ”Hur en modern kvinna kan göra sig gällande” är en annan rubrik. Svaret är ”sekreterare, kassörska, stenograf, socialinstitut”. I kuratorns frågespalt (Allers #43/1957) får en olycklig kvinna på 40 år som ”inte lyckats hålla kvar en man så länge att vi har blivit gifta” till svar: ”Männen flyr i panik från er eftersom det i naturen är nedlagt bland såväl människor som djur att hannen tar initiativet.”

Så här kunde en annan tämligen brutal novelltext vad gäller kvinnlig karaktär lyda: ”Hon var hopplöst dum i huvudet. Kunde aldrig föra ett vettigt samtal. Det enda hon hade att komma med var ett vackert ansikte och en snygg figur. Så vem skulle vilja ha henne?” (”Pinglan” i Vecko-Revyn #41/1959) 

Varför intresserar jag mig för det här? Jo, därför att det visar upp en tid som på några decennier förvandlades till sin totala motsats. Också därför att de vanliga lägre mänskliga karaktärsegenskaperna, vilka även kvinnor utrustas med, var något som dåtidens veckopress inte hymlade med. Tio år senare dominerade helt den feministiska propaganda där enbart männen tillskrevs dåliga egenskaper. Alltsedan dess har vi både av medierna och politikerna matats med föreställningen att kvinnor är bättre människor än män. Som grupp har männen länge varit fredlösa och kvinnorna fridlysta.  

Vår nutida könsrasism överfaller oss med jämställdheten som förklädnad. Kanske är det därför som jag tycker att det känns befriande att läsa texter och se bilder från en tid där kvinnlig skönhet och manlig handlingskraft framhävdes som komplementära och naturens mer eller mindre självklara ordning.  

Fotnot: Om hur annorlunda jämställdhetssträvandena yttrade sig på 1950-talet har jag tidigare skrivit om här på sajten.