Om man inte räknar in suffragetterna kring förra sekelskiftet gick startskottet för den moderna feminismens framfart det legendomsusade året 1968. I Sverige bildade då en grupp socialistiska kvinnokämpar Grupp 8. Därifrån går sedan en rak linje till kvinnokamp med brända behåar för ”kvinnokroppens frigörelse” och 70-talets röda kvinnodemonstrationer med banderoller och talkörer som skanderade att vara kvinna är att vara ”dubbelt förtryckt”, det vill säga både av kapitalet och patriarkatet.  

Könskampens nutida politiska slutprodukt är dagens aggressiva intersektionella ”fjärdevågenfeminism” som utsett den västerländske mannen till sin fiende nummer ett, samtidigt som den relativiserar det kulturella och religiösa kvinnoförtryck som invandrare från tredje världen bär med sig. För att kunna se hur omstörtande radikaliseringen har varit över tid, skulle jag vilja backa bandet ytterligare ett decennium. Då framträder ett helt annat landskap, som istället handlar om hur kvinnorna ska kunna nå fram till ett ”likavärde” med mannen i samhällslivet.

I en serie skrifter i sitt ”kvinnobibliotek” publicerade försäkringsbolaget Skandia 1959 en antologi, huvudsakligen med kvinnliga skribenter (se bilden) med olika bakgrund. Dessa dryftade frågan om vad som skulle ske nu när kvinnan kommit så långt i samhället ”att hon på de flesta områden är likställd med mannen”. Huvudtemat som belystes var att ”med rättigheter följer också skyldigheter”. Frågan som ställdes av de kvinnliga författarna var om kvinnan är mogen att kunna ta steget fullt ut till ett sådant ökat samhällsansvar?  

En av dessa skribenter konstaterar att det finns en ”stor och på många håll förkrossande likgiltighet inför ansvaret”, särskilt bland ”dagens små damer med vippande kjolar och ett i varje fall rejält tilltaget medvetande om sina yttre förutsättningar…” Slutsatsen blir att vill en kvinna utvidga sitt liv utanför hemmafrurollen, som i sammanhanget är respektabel, så måste hon också skaffa sig kunskaper om hur samhället fungerar, vara medveten om att hon ”bär del i ansvaret för vårt lands framtid” och ”bli kapabel och villig att dela ansvaret för barnens fostran och framtid lika med sin man”. 

Det intressanta är att i denna tid, då ordet ”feminism” inte förekommer, betonas kvinnans skyldigheter mot hem, familj och nation upprepade gånger: ”För var dag växer kvinnornas ansvar”, heter det. I det avseendet påminner inställningen mer om den politik som förs i Polen och Ungern idag. Dagens Sverige med sina genusmedvetna feminister framstår som rena skräckbilden i förhållande till vad som härskade på bred front i folkmedvetandet hos båda könen i 50-talets svenska offentlighet. En militant offerkofta som kräver rättigheter och samtidigt åberopar olika grader av kränkthet och utpekar syndabockar om de egna behoven inte tillgodoses, skulle inte ha någonting att hämta i det samhället.

En tänkvärd sak som också framhålls, i en tid då 80 procent av de gifta kvinnorna var hemarbetande, är att ”kvinnor mera sällan drabbas av neuroser, mera sällan får magsår, inte så ofta får ’stress’, som det numera heter.” Slutsatsen blir att de mår bättre än männen därför att de har mer tid för sig själva att finna olika sysselsättningar i sin hemmafruroll: ”Låt därför ingen ta ifrån oss den tillgång som kvinnligt pyssel ger. Att sitta med en stickning, att sköta blomkrukor i ett fönster – är det egentligen annat än ett uttryck för kvinnors behov av att vårda.” Kanske något att inte helt avfärda när man jämför med dagens ökade psykiska ohälsa, särskilt bland unga kvinnor. 

50-talets Sverige var ett samhälle där könsrollerna var tydligt avgränsade: Männen har skapat rättssamhället med dess lagar medan ”de barn- och familjevårdande uppgifterna är kvinnornas mer eller mindre självklara plikt och privilegium.” En inställning som lyser igenom är att kvinnor aldrig får tvingas ut i arbetslivet. En kvinna som vill vara hemma ska uppskattas, inte ifrågasättas. 

Som kontrast framstår den feminism som grundades i slutet av 60-talet till sitt väsen som konfrontativ och krigisk mot manssamhället (och många gånger också mot män i allmänhet). I märgen skiljer den sig från den strävan efter ”likavärde” som 50-talets kvinnokamp gick ut på. Trots att lika lön för lika arbete inte hade blivit ett etablerat begrepp, betonas ständigt samarbetet med männen, särskilt när det gäller att flytta fram kvinnans position på arbetsmarknaden. Texterna är en speglig av ett försonligare samhälle som ännu inte slitits sönder av motsättningar på snart sagt alla plan. En av de kvinnliga skribenterna uttrycker det så här:

 Ett patriarkat vill ingen ha idag, kvinnorna måste med och behövs, men det är ju samverkan och samarbete som mest av allt krävs. Män och kvinnor med olika förutsättningar och olika möjligheter kan ändå tillsammans verka för samma mål, den dag då ansvaret bärs lika. 

Något som dåtidens ledande kvinnoorganisation Fredrika Bremer-förbundet också framhåller i sitt 75-årsjubileum samma år: 

Kvinnans inlemmande i samhället som en fullvärdig medborgare, accepterad i hem och arbetsliv, på lika fot och i förtroendefullt samarbete med männen är år 1959 lika väl som 1859 en sådan stor tanke, som kan få övertygelsens värme över en livsinsats… 

Framtiden då? Det fanns inte någon tanke på att Sverige skulle kunna komma att drabbas av någonting som i grunden skulle förändra hela samhället. Snarare fanns en förhoppning om att den framskridande tekniken ska komma att göra det lättare för både män och kvinnor på arbetsmarknaden. Under den tid som kom att kallas Rekordåren fanns en orubblig framtidstro: 

Vad ska då framtiden bjuda, med nya förändringar och en starkt stegrad levnadsstandard? undrar en av skribenterna med en självklar optimism. 

Svaret vet vi: en massinvandring som förändrat vår demografi, stukat vår framtidstro och tystat kritiker. Lägg därtill en mot den svenske mannen hatisk intersektionell radikalfeminism som ätit sig in i de statsbärande instanserna, så har vi receptet till den pågående tragedin.