PATRIK ENGELLAU: Korruption

Vid det här laget vet alla att Afghanistan är ett korrupt land och att de satsningar som västerlandet gjort under tjugo år försvunnit genom olika slags bestickning. Men det där med mutor och underslev är mycket mer komplicerat än man kanske anar.

Tänk dig att Sverige, som i följande påhittade exempel, gett några miljarder i bistånd till Korruptistan. Eftersom det finns så mycket korruption i det landet bestämmer Sverige att pengarna ska användas för att stärka mänskliga rättigheter, särskilt kvinnorättigheter. Projektet är kostnadsberäknat till tjugo miljoner om året. Sida kontaktar högskolan i Kristiansund som åtar sig att leda projektet. Högskolan måste då anställa tre feministiska professorer. Högskolan gör ett schablonpåslag på 83 procent på lönen. Dessutom anställer högskolan två doktorander med uppgift att med jämna mellanrum åka på inspektionsresor till huvudstaden Lubak för att kontrollera att den lokala könsmaktsordningen inte lyckats försnilla rättigheterna från kvinnorna och gett dem till manliga islamister. Även för dessa kontrollanter görs administrativa pålägg i form av en schablon på 35 000 kronor i månaden för språkstöd, kulturanpassning och förebyggande psykiskt terapi. Biståndet belastas också med kompensation till högskolan för hyra och kontorsutrustning inklusive extra telefonersättning.

Högskolan i Kristiansund inleder ett samarbete med universitetet i Lubak för att kunna planera, leda, genomföra och dokumentera de lokala aktiviteterna inom projektet. Fem personer anställs lokalt. De förhandlar till sig löner på svensk nivå av jämlikhetsskäl. Projektledningen i Kristiansund anser detta vara helt rimligt eftersom det vore besvärande om det kom ut i Sverige att svenskt bistånd inte ersätter korruptistanska kvinnor på ett jämställt sätt. Dessutom behöver de fem lokalanställda var sin bil och en schablonersättning motsvarande fyrahundra liter bensin i månaden eftersom de inte bara kan sitta i huvudstaden och utveckla mänskliga rättigheter.

Ganska snart tillstöter ett mindre problem ty rektorn vid Lubakuniversitetet visar upp ett protokoll från sin egen styrelse av vilket det enligt hans egen muntliga översättning framgår att han har rätt till en resa i business class till Kristiansund tillsammans med frun inklusive ett dagligt tantiem enligt de normer som gäller för den högst rankade FN-personalen. Han har också rätt att lösa in hela resan och i stället få betalt i dollar. Projektpersonalen vill inte ha något bråk eftersom det kan äventyra hela projektet och protokollet finns ju så ärendet måste betraktas som legitimt.

Projektet visar sig bli en stor succé vilket, det erkänner alla, beror på företagsamheten hos Lubakuniversitetets rektor. Han hade rest till sin hemprovins Asipak för att leta efter kvinnor som ville engagera sig i projektet och predika budskapet om kvinnor och mänskliga rättigheter. Han hade hittat hundratals kandidater, kanske inte kvinnor precis, men det berodde på kvinnorna helst ville bli representerade av män. Det är väl bättre att ha en indirekt kontakt med kvinnorna än ingen alls? säger rektorn. Alla kandidaterna ville genast ha sin bil, sin svenska lön och sina fyrahundra liter bensin och svor att ge minst tusen kvinnor i månaden tillgång till mänskliga rättigheter. Rektorns ansvarskänsla var så stor att han insåg att man inte för svenska biståndspengar kunde anlita vilken villig rättighetspredikant som helst utan i stället måste sålla dem noggrant vilket han åtog sig att göra i sitt eget bolag för tiotusen kronor per kandidat. De svenska projektrevisorerna från högskolan i Kristiansund tyckte den arbetsmodellen var särskilt lyckad eftersom den kunde säkerställa att folk som var lagda för korruption kunde hållas borta från projektet.

Rektorn anlitade även ett antal tolkar vilket var nödvändigt när projektrevisorerna, som ville göra noggranna kontroller av projektets resultat, frågade projektets klienter om de var nöjda med de kvinnliga rättigheter som de fått genom projektet. Tolkarna förstod kvinnornas mening även om de inte alltid talade kvinnornas lokala språk. Det visade sig att samtliga klienter gav projektet tio poäng på en skala från ett till tio.

I byråkratiska system rinner pengarna in uppifrån, till exempel från finansdepartementet till utrikesdepartementet till Sida. Så fortsätter de att rinna genom fler byråkratiska nivåer tills de träffar den där bonden eller kvinnan för vilka systemet är inrättat. Varje nivå tar vad den behöver och skickar resten vidare nedåt. Det är lätt att förstå att det kanske inte återstår något till bonden eller kvinnan längst ned. Att det således går åt resurser under pengarnas förflyttning nedåt bland de offentliga byråkratierna betraktas inte som korruption så länge regelverket följs och bokföringen är i ordning. Det är först när något icke auktoriserat intresse armbågar sig in för att kapa åt sig en andel som vi betraktar det som korruption, till exempel rektorn som lägger biståndspengar i ett eget bolag för någon oklar prestation. Men vad är egentligen den stora skillnaden?

Patrik Engellau