Gästskribent ÅKE THUNSTRÖM: Släpp rasismen fri!

Det är med viss bävan jag står för en artikel med den rubriken. Man vill ju inte bli ihågkommen som den som ville släppa rasismen fri. 

Syftet med artikeln är att lyfta fram att vi inte borde vara så förbaskat känsliga för lite kritik sinsemellan grupper och folkslag. Det ger grupperna en chans att slipa av sina kantigheter. Rubriken är i detta avseende överdriven. Den är provocerande för att väcka uppmärksamhet. 

Kritik mot grupper och folkslag behövs alltså för att grupper ska få en chans anpassa sina beteenden som irriterar andra eller som gör att man som grupp inte presterar så bra. I ett mångkulturellt välfärdssamhälle är det viktigt att försöka uppnå en balans i gruppers givande och tagande av samhällets fröjder. Grupper bör vara likvärdiga annars uppstår missämja. 

Detta borde vara viktigt då Sverige och övriga västländer lider under dåligt fungerande mångkulturer med stora slitningar och skillnader mellan grupper. Bland annat har mångkulturen orsakat grov brottslighet, enorm segregation, stor försörjningsbörda för dem som arbetar, inskränkt tonårs- och kvinnofrid och mycket annat. 

En mångkultur som består av starkt skiljaktiga kulturer såsom i väst är ingenstans en framgångsfaktor. Ingenstans. Det säger sig då självt att nya grepp måste tas. Situationen är mycket allvarlig. Därför bör ängsligheten i att kritisera grupper överges. Fram med kritiken istället så att folkgrupper får möjlighet att slipa av sina kantigheter mot varandra. 

Man ska då ha rätt att vara generell och inte hela tiden behöva påpeka att det sagda inte gäller för alla individer. Hets mot folkgrupper ska som nu självklart vara förbjudet. Det ska däremot vara rätt att vara ringaktande om folkgrupp vilket enligt lag är förbjudet idag. 

Gruppkritik eller rasism som många kallar det måste vara modest i tonen. Det får inte se ut som idag när det gäller den enda godkända rasismen, den mot vita människor och den mot män och då alldeles särskilt mot vita män. Här följer två avskräckande exempel: 

Det första exemplet syns i illustrationen ovan. Det andra exemplet är vänsterdebattören Bilan Osman som skriver på Facebook apropå brottslingen Floyds död: ”För var dag som går så pallar jag inte med vita människor”. Osman hade ”börjat känna ett förakt för vitheten”. 

Båda två torde också vara anhängare till teorin om strukturell rasism, en utlöpare till identitetspolitiken. Teorin innebär att det finns en inbyggd struktur som diskriminerar mot invandrare. Det kanske det gör men det förrädiska med detta är att fokus sätts på svenskarnas inställning till rasism istället för att fokus hamnar på invandrargrupperna och behovet av att de sköter skolan, lär sig språket, gör sig attraktiva på arbetsmarknaden, föder färre barn etc. 

Min tes är alltså att måttlig rasism befrämjar avslipningen av gruppers kantigheter vilket befrämjar utveckling och harmoni.  

Den grupp som man i första hand ska jämka sig emot är självklart majoritetskulturen, det vill säga svenskarna som har byggt Sverige med all dess välfärd. Den svenska kulturen ska vara likriktare. Det kallas assimilation. 

Åke Thunström är sedan barnsben intresserad av politik. Han har jobbat som datachef, marknadsansvarig och nationell samordnare för bredbandsbaserade stadsnät.Pensionär. Är nu ordförande för Föreningen för Medborgarperspektiv.se. Detta skrives i egenskap av privatperson. 

Gästskribent