En vän bjöd på lunch och ville diskutera ett viktigt ämne.

• Vet du varför vänstern alltid har det psykologiska övertaget i alla politiska diskussioner? frågade han.

Jag svarade med min i sammanhanget rätt ovidkommande käpphäst att det inte handlar om vänster och höger utan om PK-ister och nettoskattebetalande medelklassare. Då såg han medlidsamt på mig och sa att det är enklare att säga vänster och höger och att han tänkte fortsätta med det.

Då sa jag att nej, jag vet inte varför vänstern har ett psykologiskt övertag. Är det här någon sorts gåta, eller?

• Det beror på att vänstern har bättre floskler, sa han. När han märkte att jag inte omedelbart begrep fortsatte han. Som till exempel värdegrunden om allas lika värde. Den är såklart en vänsterfloskel eller kanske att vänstern har lyckats appropriera den och gjort den till sin. Och den är en bazooka i diskussioner för ingen törs sätta hårt mot hårt mot värdegrunden utan de viker sig och börjar prata om något annat.

Jag tänkte en liten stund. Han hade faktiskt rätt. Delvis i alla fall.

• Själv tror jag inte på värdegrunden, sa jag. Jag har tänkt mycket på den och aldrig begripit vad den skulle kunna betyda. Alla platsar inte i ishockeylandslaget och alla tävlar inte i Miss Universum (fast transkvinnor skulle väl kunna ställa upp där liksom de kan tävla med biologiska kvinnor i tyngdlyftning). Men jag förstår vad du menar. Högerpersoner är inte immuna mot värdegrunden.

Han gav några andra exempel på kraftfulla vänsterfloskler som lätt golvar ogenomtänkta högerpersoner. Att man inte ska ställa grupp mot grupp är en av de slagkraftigaste även om den är totalt renons på mening. Att ställa grupp mot grupp kallas för att prioritera och det måste politiken göra nästan varje dag. Det är klart att det skulle finnas mer offentliga pengar till äldreomsorgen (eller försvaret) om migrationspolitiken tilläts att kosta mindre. En annan bra klyscha är att alla ska med. Det är lika svårt för folk att emotionellt invända mot den frasen som mot värdegrunden trots att bådas innebörd är oklar.

• Har inte högern några starka floskler? frågade jag.

• Jag tror inte det, svarade han. Jag kan inte komma på några vilket förstås är ett fattigdomsbevis hos högern. Det är det som är min poäng. Högern måste skaffa sig bättre fraser eftersom det är fraser som vinner politiken. Fraserna bestämmer humöret. Om jag talar om allas lika värde har jag satt en stämning och mina argument accepteras villigare av dem som spontant gillar tanken på något slags jämlikhet, vad det nu betyder, och det är nästa alla.

• Kristdemokraten Göran Hägglund hade en fantastisk fras, sa jag. Han talade om sina väljare som verklighetens folk. Han hade kunnat gå långt med den klyschan men partiet tyckte inte om uttrycket av något skäl som jag aldrig förstod. De kanske inte kände igen sig själva i beskrivningen.

Vi åt vår spätta med potatismos och begrundade detta.

• Men du, sa jag. Egentligen handlar det väl inte att vänsterns floskler är bättre i bemärkelsen att de skulle ha en högre inneboende övertygelsekraft.

• Varför är de då starkare? sa han.

• Jag tror det är för att högern har gett sig från början. Den törs inte annat än anamma vänsterns floskler. Att ställa sig likgiltig eller oförstående till värdegrunden är att aktivt och offentligt ta avstånd från samhällets dominerande tänkande vilket i sin tur är lite som att utträda ur en gemenskap. Folk är såna där. För länge sedan hade jag ett konsultbolag och fick ett stort uppdrag från den dåvarande biltillverkaren SAAB. I den vevan skulle jag köpa en ny bil och det blev en BMW. SAAB-folket tog illa vid sig. De tyckte jag hade avfallit och avfällingar är värre än dem som aldrig varit medlemmar. Det blev inga fler uppdrag.

• Så du menar att vänsterns eller PK-ismens dominans beror på att vi som inte tillhör gruppen inte tillräckligt tydligt har tagit avstånd från deras teser och floskler?
• Det handlar inte så mycket om vem som har rätt och fel utan om vem som har starkare röst. I politiken går det inte att resonera sig fram till vem som har rätt och vem som har fel – även om man såklart ska resonera.
• Kanske ligger något i det, sa han.