PATRIK ENGELLAU: Bonokrati

Samhället håller sig med ett antal intuitiva uppfattningar som känns så självklara att de inte behöver ifrågasättas. Alla idag vuxna svenskar inhämtade sin bild av samhället under det kalla kriget. Det kalla kriget erbjöd två alternativ: demokrati representerat av västerlandet och diktatur representerat av Sovjetunionen och en del andra likasinnade kommuniststater.

Du kanske undrar om det är något konstigt med den diktotomin. Vore något tredje eller fjärde alternativ möjligt? Vi kan konstatera att Platon och andra grekiska statsvetare hade åtskilliga statsskick på sin meny, till exempel aristokratin där de ädla och kloka bestämde, oligarkin där de rika bestämde och tyranniet där egenmäktiga envåldshärskare bestämde plus en del annat. Men i modern tid, alltså sedan andra världskriget, har inget annat än demokrati och diktatur uppfattats som realistiska valmöjligheter (även om islam faktiskt erbjudit en avvikande variant). När före detta kolonier i Afrika planerade inför sin självständighet var det exempelvis aldrig någon som på allvar övervägde ett system under ledning av en bördsaristokrati som praktiserade förstfödslorätt.

Vi som uppfostrades i det demokratiska, västerländska tänkandet fick dessutom med oss ett annat tankestråk, som sällan artikulerades i läroböcker men väl i filmer från Hollywood, nämligen att diktaturer var onda. Diktaturernas folk, som behärskades av brutala kommissarier i läderrockar, var snälla och hade dålig munhygien. Det luktade kålsoppa i deras hyreskaserner som hade åttadassare på bakgården.

Av allt detta förstod en ung västerlänning som jag själv ett antal betydelsefulla samband. En insikt var att diktaturerna var ondskefulla och styrdes av skoningslösa överhetspersoner som inte brydde sig om sina förtryckta undersåtar utan hjärntvättade dem för att de inte skulle lyssna på Radio Free Europe. Demokratierna hade också en överhet men denna överhet var legitim eftersom den nöjde sig med att hjälpligt upprätthålla den allmänna ordningen och erbjuda vissa sociala tjänster, till exempel gratis grundutbildning, samt att i övrigt låta folk göra i stort sett vad de ville vilket visade sig vara att bygga villor med varmt och kallt vatten och köpa bil.

Trettio år in i det kalla kriget, vid sextiotalets slut, hände något märkvärdigt som ännu är otillräckligt analyserat. En stämningsförändring inträffade i demokratierna. Det var lite som om luften gått ur folk. Löftena om PV, teve och WC var visserligen starka men kunde inte längre inge samma framtidstro som tidigare. Bland en del intellektuella växte ett missnöje med systemets kärna, alltså demokratin. Författaren Vilhelm Moberg menade att demokratin hade svikit sin innersta och ädlaste kärna, nämligen de medborgerliga friheterna, särskilt yttrandefriheten, och därmed kommit att likna diktaturerna. År 1965 kallade han den förvanskade demokratin för demokratur eftersom den sätter yttrandefriheten på undantag:

I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. 

Nu inträffade emellertid en fundamental förändring av demokratierna som vred vapnen ur händerna på sådana som Vilhelm Moberg. Det nya var välfärdsstaten vars teori presenterades av den amerikanska presidentänkan Roosevelt i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och vars praktik i huvudsak utvecklades av den svenska staten. Välfärdsstaten förändrade statens funktion i demokratierna. Gradvis slutade demokratins stolthet att vara sådant som yttrandefriheten. Dess position på hedersplatsen intogs i stället av sådant som semesterersättningen. (Yttrandefriheten klaras av i en av artiklarna medan bidragen och rättigheterna upptar det mesta av de återstående 29 där semesterersättningen kommer i artikel 24.)

Genom de följande årtiondena kom demokratierna att tona ned de ursprungliga fri- och rättigheterna som just yttrandefriheten och i stället satsa engagerat på välfärden. Därmed framträdde systemet med en ny personlighet. Demokratin var inte längre den stränge och rättvise domaren utan den välvilligt inkännande socialsekreteraren. Demokratins affärsidé blev allt mindre rättvisa i bemärkelsen lika möjligheter och i stället alltmer godhet. Därmed var de godas välde – bonokratin – fött. Ledarna är de som alltid sätter godheten, med andras pengar såklart, i första rummet för alla sina beslut och åtgärder.   

Godhet är ett svårt begrepp som filosofin ännu inte kommit till rätta med eftersom den kan visa sig vara helt väsensskilda saker. Men för den moderna välfärdsstaten och dess goda ledare – politikerväldet – är godheten, tror jag i alla fall, tämligen snävt definierad. För dem är godhet att avlyfta folks ansvar från folkets egna axlar och lägga det på sina egna, alltså bonokraternas, till exempel ansvaret för envars försörjning, koldioxidhalten i atmosfären och vaccineringen.

När bonokratin fått fäste i ett samhälle inträder ett antal mekanismer som oundvikligen leder till att bonokraterna får ständigt ökad makt i bemärkelsen kontroll över de ekonomiska resurserna och folks beteende. Grunden för dessa mekanismer är att människan visserligen till viss del gillar att ta ansvar men att hon, när det kommer till kritan, är tacksam om någon annan gör det. Godhet blir att överta någons ansvar för sig själv eftersom ansvar kan vara tungt att bära. Detta kan jag bevisa med ett enda anekdotiskt exempel.

Svenska Dagbladet hade häromdagen en annons för ”upplevelser som är speciellt framtagna för Svenska Dagbladet”, nämligen en charterresa för att möta ”våren i vänliga Portugal”. Resor kan vara farliga och därför kan det vara riskfyllt att speciellt framta och anordna resor. Det ansvaret ser man helst någon annan ta på sig. Svenska Dagbladet tar skydd bakom myndigheterna:

Hälsa och säkerhet för kunder och medarbetare står i centrum för både SvD accent och våra samarbetspartners. Vi tar situationen på stort allvar och följer noggrant det rådande läget och anpassar alla resor utifrån myndigheters rekommendationer.

Bonokratin blir ett självspelande piano. Turisterna tror att de fått en gratis försäkring, researrangören friskriver sig från allt ansvar och skickar det vidare till staten, staten får fullt upp med att skriva riktlinjer och utöva inspektioner så att det ser ut som om den tar ett ansvar som den i verkligheten knappast kan bära (se bara när det brinner i skogen och staten ska upp till bevis). Om man tänker stort inser man att det med den godhetsfilosofin inte finns någon gräns för hur långt bonokratin kan expandera.

PS Just det här exemplet är tokroligare än man först anar. Annonsen publicerades den 26 juli 2021 och avser vårvandringar i Portugal den ”25 april – 1 maj eller 2 – 8 maj 2021”, alltså tre månader före annonsen. Kanske hade SvD fått byxis och bestämt att det säkraste nog är att inte ha någon resa att sälja om det dyker upp en riskbenägen potentiell kund. Han fick väl vända sig till staten.

Patrik Engellau