Under det senaste året har den nya amerikanska ideologin ”wokism” slagit igenom med skrämmande och våldsam kraft i USA. Vi svenskar borde inte vara förvånade ty wokism är inget annat än en lite mer högljudd och aggressiv variant av den svenska politiska korrektheten, PK-ismen, som har varit statsbärande svensk ideologi i ett par decennier. (PK-ismen uppträder även under artistnamnet ”värdegrunden”, ett av staten uppfunnet begrepp som knappt får några träffar av Google före 1990 vilket jag tolkar som att företeelsen då ännu inte hade utvecklats och tagits i bruk.)

Jag hävdar alltså att PK-ismen och wokeismen i stort sett är samma sak även om den amerikanska varianten i enlighet med sitt lands smak är mer prålig och våldsam. De två syskonideologierna har också samma ursprung, nämligen idéer som sedan ett halvt sekel utvecklats vid amerikanska universitet. Idéerna har inte kunnat slå rot i USA eftersom motståndet från konservativa och liberala krafter varit för stort medan de funnit rik mylla för sin utveckling i Sverige där ett framväxande politikervälde och välfärdskomplex behövt en samhällsåskådning som artikulerat dess intressen.

Det är en vanlig uppfattning att de två nya och närbesläktade idésystemen inte är något annat än uppdaterade varianter av socialismen. De socialistiska idéerna hade ingenstans att ta vägen, hävdas det, efter socialismens fall och lyckades mutera till den nya värdegrunden och få ett nytt liv. Jag kan inte få den förklaringen att gå ihop och ska förklara varför.

Jo, det finns en sak som tycks förena socialismen och PK-ismen och det är den positiva inställningen till staten. Men staten betyder helt olika saker för de olika tankeriktningarna. För socialismen var statsmakt och förstatligande av produktionsmedlen bara en etapp på vägen till sluttillståndet, det kommunistiska samhället. Socialiseringen av produktionsapparaten var också medlet att ta makten från kapitalistklassen, det tidigare härskarskiktet, och överlämna den till de nya härskarna, proletariatet (eller dess representanter i det kommunistiska partiet).

En modern PK-ist har en helt annan inställning. Han agerar inte å arbetarklassens vägnar utan verkar bara för sin egen sak (även om han ständigt hävdar att de enda människor han egentligen tänker på är de svaga, kränkta och eftersatta). Tanken att förstatliga företagen har inte slagit honom. Varför skulle PK-isten besvära sig med att driva företag när näringslivsintressena gör det med sådan iver? Om företagen tjänar pengar så kan PK-isterna i kraft av sin kontroll över staten ta vad de behöver i form av skatter. Allt slit med att dra ihop ett stort ekonomiskt överskott lämnar PK-isterna tacksamt till andra.

En annan stor skillnad är att socialisterna hade – förvirrade och orealistiska, men i alla fall – millenaristiska föreställningar om att de helt vetenskapligt var på väg att inrätta ett tusenårsrike för alla människors befrielse och lycka. Att det av sådana drömmar bara blev grymma partidiktaturer betraktades som övergångsfenomen. PK-isterna har inga sådana drömmar. De anser sig inte representera någon för framtiden särskilt betydelsefull social klass på det viset som socialisterna företrädde arbetarklassen eller proletariatet som förväntades inviga den mänskliga historiens triumfatoriska slutstadium.

Om socialisterna således ansåg sig representera de starkaste, dugligaste och mer framtidsorienterade befolkningselementen är det tvärtom med PK-isterna. De företräder i stället de svaga, de människor som inte klarar sig på egen hand, den grupp som Marx med lätt förakt kallade trasproletariatet och av vilken han inte förväntade sig några för mänskligheten nyttiga insatser.

Däremot ska jag inte förneka att det faktiskt finns likheter mellan det socialistiska och det PK-istiska samhället i åtminstone en bemärkelse. Om man lyckas se verkligheten bakom de bedövande flosklerna visar sig båda i praktiken styras av ett litet härskande skikt som hävdar sig företräda ädla ändamål som gör deras länder till etiska stormakter. De ägnar mycket energi åt att baktala folk som inte delar deras filosofi. Deras huvuduppgift är att hålla sig själva kvar vid makten.

Tills vidare är den stora skillnaden mellan amerikansk och svensk PK-ism att dess främsta anhängare i Sverige metodiskt byggt upp positioner i stat och kommun och media och blivit samhällsetablissemang. I USA tillhör åtskilliga woke-människor ett redan etablerat och väluppfostrat etablissemang medan de nyväckta pockande och våldsbenägna grupper som drar den mediala uppmärksamheten åt sig ännu inte förmått förvandla sin övertygelse till en ordnad försörjning. I det perspektivet förstår man lätt att Black Lives Matter vill skära ned polisens budget i syfte att avlöna sina egna aktivister. I Sverige hade de nog redan varit kommunanställda socialassistenter.