Otaligt många filosofer, präster, författare, psykologer samt en uppsjö av olika nyuppfunna yrkeskategorier (vars namn och funktion jag inte begriper) har sedan antiken undrat över detta – troligtvis långt innan skriftspråken har lämnat några spår.

Sannolikt har vanligt folk, som jag själv, också ställt sig frågan när man inte har behövt slita för dagens bröd utan hunnit sätta sig och tänka efter.

Jag vill absolut inte diskutera synpunkter av religiös karaktär utan vill titta på frågan utifrån ett evolutionärt och faktabaserat perspektiv utan emotionella inslag.

Vi föds som ett resultat av våra föräldrars instinkt att reproducera sig. Vår primära uppgift blir därmed evolutionärt att växa oss starka och reproducera oss själva. Vad stark betyder har skiftat genom tiderna: först att vara fysiskt så stark att man kunnat skaffa mat och trygghet åt sig själv och en eller flera honor, sedermera att skaffa sig ekonomiska muskler.

För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att den mänskliga historien skiljer sig inte ett dugg från övriga varelser. Förutom en punkt: vi är numera kapabla att kringgå evolutionens lagar.

Vi har lärt oss bota dödliga sjukdomar, rädda för tidigt födda barn, vaccinera mot kommande farsoter, skaffa glasögon åt dem som inte ser och benproteser åt dem som inte kan gå och lägga folk i respirator när de inte längre kan andas.

Exemplen är hur många som helst på att vi har lyckats sätta allt evolutionärt urval ur spel.

Reproduktionstakten har under tiden bara ökat (globalt sett, för att det globala välståndet har lett till att även de svagaste har blivit starka nog att reproducera sig).

Människodjuret håller på att överbefolka det begränsade reviret som jorden medger.

Samhällena kan inte längre fungera enligt naturlagarna som säger att de som duger får fortplanta sig och de som blir värdelösa skall bort.

Vem är då värdelösa?

Här börjar det bli svårt!

I de traditionella samhällena var till exempel äldre, infertila en förutsättning att de yngre kunde skaffa de nödvändiga materiella tingen. De tog helt enkelt hand om de unga, lärde dem de koder och samhällsregler som var nödvändiga för gruppens överlevnad. De äldre var de som genom olika former (byäldste, divan, byråd etc) skickade vidare den gemensamma visdomen som åldern ger.

Man lärde först sina barn och sedan barnbarn om ” Så här gör man, Så här gör man inte”.

När sedan alla blev tillräckligt mätta kom det ”STORA SPRÅNGET”.

Välfärdsstaten!

De äldre dög inte längre att ta hand om efterföljande generationer. Det behövs pedagogiskt högskoleutbildad personal som skall ta hand om lille Kalle och Mohammed helst från ett års ålder (tidigare menar vissa). Barnen behöver också socialiseras redan i tidig ålder för man såg att barn som växte upp med mor och mormor eller dagmamma blev kriminella. Haha.

Mor- och farföräldrar har blivit en social fara för de är inte HBTQ- och genuscertifierade och kan överföra patriarkala fördomar om intersektionella, queer, transsexuella, eller interdigitala (ni vet det som sker mellan fingrar eller tår) uppfattningar.

Samhället (i alla fall de som är mest högljudda på vänsterkanten) har slutat utgå från det som majoriteten tycker och knäböjer för vilken minoritet som helst som skriker högst okvädningsord.

Nu kommer återgången till inläggets titel:

Vad är MENINGEN MED LIVET?

Vi som är pensionärer kan egentligen kallas för dagens parasiter. Vi lever längre och längre, producerar oftast ingenting och kostar massor för samhället.

Visst skriver vi kloka inlägg på DGS men det är mest vi själva som läser och kommenterar det (i alla fall har inte jag märkt att dominerande media har tagit oss på allvar – om alls). Våra efterföljande generationer har flyttat till andra orter, ändrat livsstil och attityder men visar sin kärlek genom att betala höga skatter för vår fina sjukvård och äldreomsorg. De kommer också plikttroget till de flesta storhelger och hälsar på mor- och farföräldrar.

Något behov av att ta vara på de ackumulerade visdomar som den äldre generationen besitter har jag inte märkt från den vuxna befolkningen. Man talar ofta i olika sammanhang att den ena eller andra gruppen invandrare är underrepresenterad men glömmer samtidigt att den största gruppen som är grovt underrepresenterade är de äldre. Ca 30 procent av befolkningen kan räknas som äldre meden riksdagen representerar två till tre procent av oss och i härskande media av långt färre. I USA tävlar 70-plussare om presidentposten medan vi i Sverige anser att 30-plussare är såååå kloka, visa och erfarna att de blir ministrar.

Tyvärr känner jag att ”utvecklingen” inte går att ändra i Sverige. Vi äldre kommer att få en hygglig ålderdom för att vi förtjänar respekt och är gulliga.

Att detta inte kan vara meningen med livet är det inte många som tänker på.

Det skulle kanske räcka med att spara några av oss i artdatabanken, i fall det går åt pipan!

Elöd Szántó, utböling och nyligen pensionerad veterinär som letar febrilt efter MENINGEN MED LIVET