Gästskribent STEVEN JÖRSÄTER: Ekologiska jordgubbar

Skribenten Rune Lanestrand vädrade nyligen sin upprördhet över de stora mängder gift man använder vid konventionell jordgubbsodling. Han är också upprörd över de stora kemibolagens framfart och myndigheternas undfallenhet mot dem. Istället förordar han ekologiskt odlade bär. 

Artikeln är ett bra exempel på hur komplicerad vår moderna värld är och hur svårt det är att agera som upplyst konsument. Säkert stämmer det att de stora kemibolagen överdriver behovet av sina varor och lika säkert är att man vid kvalitetsodling till avsevärda kostnader kan minska behovet av dessa ämnen. 

Men ekologisk odling är knappast svaret. Begreppet ekologisk har gjorts till en kvalitetsbeteckning som numera används nästan överallt av handlare för att motivera högre priser. 

Problemen är flera. Det första är att det inte finns någon ekologisk odling. Begreppet utgör alltså en bluff liksom så mycket annat i den politiskt korrekta arsenalen. Begreppet ekologi är komplicerat. De flesta associationer till ordet handlar om att det är något naturligt, ett biologiskt system som är i balans med sig själv och med resten av naturen. Odling, vare sig den är konventionell eller kallas ekologisk,  utförs dock i stort sett uteslutande i stora anläggningar av monokulturer. Sådana existerar inte i naturen och är ej heller i balans med den. Det är därför bonden måste lägga ned ett så stort jobb på att underhålla sina grödor.  

Vill man äta äkta ekologisk svensk mat så går det bra men man är då hänvisad till en begränsad meny. Man kan exempelvis äta nässelsoppa med älgkött och blåbär till efterrätt. [Den fanatiske kan dock med rätta hävda att den goda tillgången på älg hänger ihop med ett rationellt och därmed oekologiskt skogsbruk]. Alltså samma meny som jägare och samlare är hänvisade till. Detta kan nog inte ens föda 100 000 personer i vårt land. 

Det som kallas ekologisk mat är något helt annat. Där har man gjort upp ett antal rätt godtyckliga regler för vilka varor som ska anses förtjäna beteckningen. Dels får man inte använda gifter. Men man får heller inte använda konstgödning utan måste med stor möda transportera ut väldiga mängder naturgödsel på åkrarna för att alls få några skördar. För att hålla ogräset borta tvingas man till extra mekanisk bearbetning vilket kräver energi. Det är alltså märkligt att klimatengagerade ofta är entusiastiska för ekologisk mat trots att denna kräver avsevärt mer energi. Kanske beror det på att det inte har förstått det? 

Men det blir värre. Det krävs som sagt stora mängder naturgödsel. Det kan kanske fungera vid köttproduktion. Men om det är vegetabilier som eftersträvas så blir det helt enkelt inte tillräckligt mycket över eftersom man måste ha tillräckligt med djur för att få gödsel. Ekvationen löses genom att man köper naturgödsel ifrån konventionella gårdar. Ekologisk odling kan alltså inte stå på egna ben. Den ger dessutom betydligt mindre skördar vilket vid ett globalt införande sannolikt skulle leda till omfattande matbrist. 

Frånvaron av gifter låter bra. Men även det är mer komplicerat än man kan tro. Naturen i Arlareklamen är nämligen inte i balans av egen vilja. Istället pågår ett ständigt giftkrig mellan växter och mellan växter och djur. Det för allmänheten mest kända giftet är väl solaninet i grön potatis. Ett gift som potatisen själv producerar för att göra de aptitliga knölarna oätliga. Men människan har överlistat den genom att kupa eftersom processen kräver solljus. Det finns ingen organism som vill vara i balans utan alla vill vinna kriget. Den upplevda balansen är bara resultatet. Växter som angrips av insekter utvecklar ofta ännu mer gift för att motverka angreppet. Eftersom den ekologiskt odlade maten är utsatt för större mängder insektsangrepp så finns risken att ekologiskt odlad mat faktiskt innehåller mer gift än den konventionellt odlad. Dessa gifter har då växten själv producerat. Gifter kan alltså inte undvikas och behöver inte heller göras det då vi är utrustade att tåla en hel del eftersom även vi är med i det kemiska kriget. 

Den som vill äta jordgubbar får nog finna sig i att denna hårt framförädlade produkt passar bäst i industriella odlingar. Men det finns en annan sida att beakta. När det gäller exempelvis vin och öl läggs stora ansträngningar ner för att få högkvalitativa produkter. Något som ofta lyckas mycket bra. Det är förvånande att inte samma ansträngningar läggs på frukt och grönt. För vem vill äta vattniga jordgubbar? Bättre med smakgaranti än bedräglig ekomärkning! 

Se gärna boken ”Den ekologiska drömmen” av SLU professorerna Kirchmann, Bergström, Kätterer och Bergström för mer fakta om ekologisk odling. 

Steven Jörsäter är docent i astronomi och egen företagare med brett perspektiv som intresserar sig för samhällsfrågor och politik. Och ser med stor oro på utvecklingen i Sverige och i västvärlden. Sedan valet ledamot i Täby kommunfullmäktige för SD.

Gästskribent