GUNNAR SANDELIN: Fyra ben är bra

Häromdagen tog jag en promenad i mina Södermalmskvarter mellan EM-matcherna i fotboll, som under gruppspelet som mest pågår runt nio timmar per dag i SVT och TV4. Där passerade jag ett skyltfönster som täcktes av Svenska Fotbollsförbundets ovanstående devis: ”Alla är olika. Olika är bra.”

Inför detta uppfodrande slagord fylldes jag av lätt orwellsk frossa och påmindes om parollerna från 1984: ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri”, ”Okunnighet är styrka”. Eller ”Two legs bad, four legs good”, som härskarskiktet bland svinen gjorde till Djurfarmens valspråk (vilket ändrades till ”Four legs good. Two legs better” när nöffar-nomenklaturan hade lärt sig att gå på bakbenen). Jag medger att mina associationer är grova, men det var så det föll sig. Som gammal fotbollssupporter (och mer blygsam spelare) har jag länge känt ett starkt obehag inför att den politiska korrektheten tar över fotbollen i anti-rasismens namn.

I engelska förstadivisionen Premier League har spelare, domare och funktionärer sedan länge regelmässigt gått ned på knä i BLM-anda innan avspark inför varje match. Standarder och banderoller med ”Black Lives Matter” har också prytt många arenor under covidåret och matchklockan har försetts med uppmaningen ”No Room for Racism”. Samma sak i den största europeiska turneringen Champions League. Då det spelades inför tomma läktare gick detta bra, men sedan fansen successivt släppts in på arenorna har åtminstone engelska spelare blivit utbuade när de gått ner på knä.

Även deras landslag möttes nyligen av högljudda protester inför en hemmalandskamp mot Rumänien. Men detta kommer inte att stoppa laget från att fortsätta med knäböjningarna, enligt förbundskaptenen Gareth Southgate. Hittills i EM är det, såvitt jag vet, bara England och Skottland som fullt ut har fortsatt i den andan (se bilden nedan).

Några sekunder innan avsparkpark mellan Italien och Wales gjordes visserligen ett halvhjärtat försök, men det som är tydligast är den ideologiska skiljelinje som går mellan Öst- och Västeuropa. Det forna östblockets spelare går aldrig ner på knä. I matchen mellan Ryssland och Belgien i S:t Petersburg buades belgarna ut av hemmapubliken när de ”knäade” och knöt näven i BLM-hälsning.

Redan inför invigningen var PK-maskineriet i gång i TV4:s sportstudio. Det fasta teamet med ankaret Lasse Granqvist och expertkommentatorerna och tidigare fotbollsstjärnorna Kim Källström och Lotta Schelin tuggade tesen ”hat, hot och rasism” upprepade gånger. Anledningen var att man tagit med Jimmy Durmaz i studion, en spelare som enligt medierna utsattes för ”en rasistisk hatstorm” efter att ha förorsakat den frispark som gjorde att svenska landslaget förlorade mot Tyskland i VM 2018.

Det är dock oklart hur omfattande denna ”hatstorm” var. Samtidigt ordnades kärleksdemonstrationer för Durmaz. Hela landslaget ställde sig upp inför pressen och skanderade tillsammans ”Fuck racism!” som stöd. I studion användes nu detta för att föra fram att det är bra att idrotten politiseras såväl i den amerikanska fotbollsligan MLS som i basketligan MBA, där man protesterat under nationalsången, till förmån för den militanta svarta rörelsen.

Idrottskommentatorerna och deras experter bryr sig tydligen inte om att BLM är en organisation som inte bara vänder sig mot rasism mot svarta och som inte tror på likhet mellan raserna i Martin Luther Kings anda. BLM är vår tids Black Panthers och angriper hela den västerländska civilisationen.

DGS skribent Bitte Assarmo har nyligen här tagit upp förflackningen och moraluppluckringen i SVT:s fotbollsstudio under VM, då osportsligheter kan tas med ett muntert lättsinne av dagens sportjournalister och bisittare. Även där har mantrat om ”hot, hat och rasism” tidigare framförts utan närmare precision. Även så i välbesökta betalkanaler som Viasat har panelen tidigare sagt att de blir ”varma om hjärtat” av spelarnas BLM-gester; fotbollsproffsen tar sitt ”sociala ansvar” och tänker inte bara på sina karriärer.

”Sociala medier gör fotbollsproffsen till aktivister”, konstaterar Dagens Nyheter (21/6) i en lång kulturartikel om att fotbollsplanen har blivit en politisk arena. Genom möjligheterna till egna sociala plattformar har fotbollsspelaren med stjärnstatus blivit woke. Förutom antirasismen, gäller det att profilera sig i frågor som berör jämställdhet, hbtq, barnfattigdom och miljöaktivism. Det gäller att ha ”bra värden”. Däremot är det svårare för spelarna att kritisera stenrika klubbägare som bor i Förenade Arabemiraten. Om en allsvensk spelare skulle säga att han röstade på SD, skulle det kunna bli problem, säger Anders Bengtsson, chefredaktör på fotbollsmagasinet Offside.

Aktivismen inom fotbollen fortsätter under EM. Inför onsdagskvällens match mellan Tyskland och Ungern i München har europeiska fotbollskonfederationen Uefa sagt nej till tyskarnas önskan att lysa upp Allianz Arena i regnbågsfärger. Denna pridemanifestation var tänkt som en protest mot att det ungerska parlamentet förra veckan antog en lag om att inte sprida positiv information om homosexualitet till personer under 18 år.

Nu vill jag titta vidare på fotbolls-EM utan inlägg från vänster av fotbollsexperter som utser sig själva till samhällsskildrare. Som motpol till dagens politiskt korrekta slagord som genomsyrar fotbollen, nöjer jag mig med Gunnar Grens klassiska konstaterande från en tid långt innan PK-ismen var påtänkt: ”Bollen är rund.”

Fotnot: Gunnar Gren, ”Il professore”, var högerinner i det svenska landslag som tog VM-silver 1958. Tillsammans med Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, var han en i den berömda trion Gre-No-Li i italienska Milan 1949-53.

Gunnar Sandelin