BITTE ASSARMO: Dadgostar går sina väljare till mötes och Löfven ser rött

Nu är han igång igen, vår käre statsminister. Tillsammans med den allestädes närvarande Annie Lööf går han till attack mot Vänsterpartiet, och alla andra, som har mage att gå emot den oheliga alliansen mellan det forna arbetarpartiet och det arbetarfientliga Centern.

Det är rent makalöst vilka brösttoner Stefan Löfven tar till för att försöka knäcka Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Hela demokratin är fara – och varför? För att Dadgostar gör det hennes väljare förväntar sig av henne, helt i enlighet med rådande lagstiftning.

Socialdemokraternas allians med Centern är något av det mest osmakliga vi sett i svensk politik på senare år. Med den hala och slingriga Annie Lööf vid sin sida gör Löfven avkall på det mesta som ligger till grunden för den socialdemokratiska politiken. Han är beredd att luckra upp arbetsrätten och han är beredd att införa åtminstone början till marknadshyror – två frågor där partiet tidigare stått närmast orubbligt på arbetarnas respektive hyresgästernas sida. Det är riktigt, riktigt snuskigt.

Och nej, jag menar inte att det per automatik är snuskigt att vilja införa marknadshyror, eller försämra (eller förändra, beroende på hur man ser på saken) arbetsrätten. Om detta får man tycka vad man vill. Jag har vänner som jublar vid tanken på fri hyressättning och på att arbetsgivarna ska få större makt, och andra vänner som klättrar på väggarna av frustration över att Socialdemokraterna är så maktgalna att de delar säng med Centern. Det snuskiga är att Socialdemokraterna sviker sina väljare genom att göra avkall på sin egen ideologi.

Nooshi Dadgostar gör tvärtom. Hon tar sina väljares hjärtefrågor på allvar och gör det de förväntar sig – det de har all rätt att förvänta sig. Det är beundransvärt, inte minst i en tid då de flesta partiers ideologier har smält ihop till en stinkande sörja av patetisk ängslighet där alla politiska beslut handlar om att förhålla sig till Sverigedemokraterna.

Stefan Löfven och hans stödhjul Annie Lööf spottar nu ur sig de uttjatade flosklerna om demokrati och ansvar, och anklagar Dadgostar för att utlösa en regeringskris. Vi har alltså en statsminister som hotar politiska kollegor med kris och kaos för att de lyssnar på sina väljare och väljer att utöva sina demokratiska, lagstadgade rättigheter. Det är illa. Mycket illa. Det är, skulle jag säga, direkt odemokratiskt till sin natur. Och det är just denna arrogans som ligger till grund för en eventuell regeringskris, inte Nooshi Dadgostars vägran att kompromissa med sitt politiska uppdrag.

Kommer övriga riksdagspartier, som är missnöjda med den maktgalna minoritetsregeringen och det lika maktgalna lilla Centerpartiet, att våga stå emot Löfvens hot om kris, kaos och extraval? Det är inte helt lätt att svara på, för hittills har vi inte sett särskilt mycket ryggrad i riksdagen, allra minst från Moderaterna, som faktiskt skulle kunna vara ett rejält regeringsalternativ om de bara gjorde sig av med arvet efter Reinfeldt. Ulf Kristersson kritiserar gärna regeringen i situationer då det är ofarligt, men är han lika benägen att göra det i ett läge där han faktiskt skulle tvingas ta konsekvenserna av kritiken?

Frågorna är många, men på måndag får vi förhoppningsvis svaret. Nyligen spreds ryktet att Socialdemokraterna vill ”samtala” med Vänsterpartiet, så det är fullt möjligt att det hela slutar med ännu ett ”hemligt dokument” som ingen – särskilt inte väljarna – får läsa, och att Löfven kan sitta säkert på tronen ett tag till. Men om Vänsterpartiet fortsätter stå upp mot hoten från regeringen och dess trotjänare gissar jag att de får stå där ensamma. Övriga partier lägger sig sannolikt platt och bortförklarar sig med floskler om att de ”tar ansvar”. Jag hoppas dock att jag har fel.

Bitte Assarmo