MOHAMED OMAR: Vi kan göra 6 juni till en glad folkfest

På Sveriges nationaldag passar SVT på att lägga upp ett inslag med rubriken: ”Därför är svenskarna så dåliga på att fira nationaldagen”.

En etnolog, Jonas Engman, förklarar att svenskarna länge har haft en ”kluven inställning” till firandet. Han berättar också att Sverige påverkats av arbetarrörelsen:

”Arbetarrörelsens idé är mer en internationell solidaritet än nationell patriotism”, säger han.

SVT visar också videoklipp från 70-talet som bekräftar hur ointresserade svenskarna var av sin nationaldag.

Jag kanske är onödigt misstänksam, men jag anar att SVT-folket gillar ”den gamla goda tiden” då så få brydde sig om nationaldagen och då ”internationell solidaritet” var större än patriotismen.

Man vill liksom påminna om att firandet är något ganska nytt med undermeningen, misstänker jag, att man inte bör göra en så stor grej av den.

Det spelar egentligen ingen roll om SVT har rätt i sak. Det handlar om urvalet och vinklingen. Vad vill man?

Det är sant att svenskarna var ointresserade av nationaldagen förr. När jag var barn visste jag inte ens om att det fanns en dag som hette Svenska flaggans dag.

P. P. Waldenström (1838-1917) var ledare för Svenska Missionsförbundet, samt riksdagsman och författare. I sin reseskildring från Amerika, Genom norra Amerikas förenta stater (1890), kommenterar han amerikanernas 4-julifirande:

Den 4 juli är en för Amerikas Förenta Stater betydelsefull dag. Det är den s. k. frihetsdagen, som firas till minne af oafhängighetsförklaringen. Allt arbete hvilar på den dagen. Den egnas helt och hållet åt att upplifva och befästa nationalkänslan. Öfverallt hvar man går fram på gatorna, ser man större och smärre amerikanska flaggor hänga ut genom fönstren. Öfverallt möter man åkdon, prydda med amerikanska flaggor. Hästarne bära ock sådana på hufvud och seltyg.

Jag kunde vid åsynen af allt detta icke utan vemod tänka på, huru litet man i Sverige verkligen gör för att väcka och stärka den sanna nationela känslan. Derför är det ock så få, som veta eller besinna, hvad det vill säga att ega ett fädernesland, ett land der ens vagga stått, der ens fäder arbetat och sträfvat, försakat och lidit, ja blött, för att i arf åt kommande slägten lemna frukten af den materiela och andliga kultur, som de mäktat åstadkomma, ett land der man genom en sjelfuppoffrande moders kärlek fått sina första intryck af ljus och sällhet, af dygd och tro och trohet.

Vi hafva icke i Sverige en enda festdag, som i något afseende kan sägas likna frihetsdagen i Amerika. Vi fira Gustaf-Adolfsdagen men knapt någon mer, och det sker endast af små grupper med några sånger och några tal så lamt som möjligt. Nationen såsom sådan förblir dervid fullkomligt främmande. Ja, nittionio hundradelar af folket torde icke ens veta af någon Gustaf Adolfsdag. Helt annat är det i Amerika. Der finnes ej en femårig pojke, som icke vet af den 4 juli. Der elektriceras hela folket, lärda och olärda, rika och fattiga, gamla och unga af den nationela känslan på en sådan dag som denna.

Nu har vi en nationaldag den 6 juni. För den som ”vill väcka och stärka den sanna nationela känslan” erbjuder dagen en fantastisk möjlighet.

Idag vill jag tänka på allt gott och allt glatt vi kan göra idag. SVT tycks hellre vilja att vi ska komma ihåg hur lite folk brydde sig på 60- och 70-talet.

Vi kan göra 6 juni till den fest som P. P. Waldenström såg i Amerika och som han hoppades att vi skulle ha i Sverige. Om vi vill.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon.

Mohamed Omar