Gästskribent BIRGITTA SPARF: Människans historia på tre minuter

KATEGORI: SPRIDDA TANKAR Jag tror att vi alla har med oss vissa djupa instinkter om rätt och fel från tiden när vi levde som jägarfolk i flock. Som att den som inte bidrog till flockens fortsatta existens inte heller förtjänade en plats vid grytan och elden i grottan när kvällen kom. Vi bär alla en urstark känsla för rättvisa inom oss som är nedärvd och som fått oss att fortleva som art. Eftersom vi lärde oss att samarbeta för allas bästa – alltså den egna och därmed även flockens överlevnad.

Vi överlevde och lyckades hanka oss fram i våra någorlunda fungerande civilisationer. Tills det förfärliga andra världskriget äntligen tog slut 1945. Då hände det något ganska märkligt med den moderna västmänniskan. En mycket vacker tanke om solidaritet föddes. De som var förföljda och hotade skulle erbjudas skydd. Jag tar här Sverige som exempel. Till en början fungerade det alldeles utmärkt. Förföljda och närmast ofattbart pinade judar fick komma hit och höjde därmed intelligens- och begåvningsgraden inom befolkningen med åtskilliga procent. De blev en enorm tillgång för landet.

Men det spårade tyvärr ur ganska snabbt. Bara 30 år senare, 1975, skulle Sverige bli en fristad för alla förföljda på hela jorden. Det hade kanske kunnat fungera om de som fått flytta hit verkligen varit förföljda. Men så blev det nu inte. Enligt siffror från Migrationsverket som Gunnar Sandelin och Affe Karlsson sammanställt hade enbart 17 % av de som fick uppehållstillstånd i Sverige under åren 2000-2018 asylskäl. Resten, alltså 83 %, fick stanna här ändå eftersom våra politiker tyckte synd om dem och såg en ypperlig chans att kunna leka humanitär stormakt med våra egna skattepengar.

För att detta inte ska bli alltför långt återgår jag till tiden när vi befann oss på grottstadiet. Hade vi agerat då som vi gör i Sverige nu hade följande hänt. Fem totalt okända män närmar sig vår flock som består av 48 personer, kvinnor, män och barn. Utan spår av den allra minsta lilla misstänksamhet erbjuder vi dem på stående fot att flytta in hos oss i grottan. För att ta del av värmen från elden och få dela våra jaktbyten med oss. I trygg förvissning om att de redan är eller vill bli som vi. Ganska snart visar det sig att en av dem är mer än villig att delta i den dagliga jakten. En är för sjuk och får stanna hemma. Och tre av dem har enbart skarp kritik och klagomål att komma med.

Av dessa tre får vi veta att vi har organiserat vårt grottliv enligt hel felaktiga grundprinciper. Vi tror på fel saker. Vårt sätt att leva är förkastligt och vi är egentligen främlingsfientliga rasister. Dessutom har vi helt fel hudfärg, vilket de i gnällig och anklagande ton ständigt anför samtidigt som de tar för sig allt mer av våra goda köttgrytor.

När de flyttade in i vår grotta och blev våra gäster fick de en massa nya och tidigare okända bekymmer. Nu är allt detta tydligen vårt fel. Vi tycker att detta är lite tråkigt och börjar genast använda massor av tid, kraft och resurser för att avhjälpa våra nyinflyttade gästers alla påstådda och verkliga problem. Som nu också blivit våra. Hade vi agerat då som vi gör i Sverige idag så hade vi bara blivit en liten parentes i människans utvecklingshistoria. Homo Suicidiens. En liten avstickare i historien. Som bara försvann ut till vänster utan att lämna några märkbara spår efter sig. ❤

Birgitta Sparf är utbildad socionom. Hon har varit verksam i 22 år i olika utanförskapsområden i Storstockholm. Nu egenföretagare och konsult inom socialtjänsten.

Birgitta Sparf