En av mina käpphästar är att den demokrati som inrättades för ungefär hundra år sedan i Sverige – och som faktiskt medförde ett avsevärt folkligt inflytande över landets styrelse – gradvis har förvandlats till ett politikervälde. Skälet kan vara vad den tyske sociologen Robert Michels kallade ”oligarkins järnlag”. Järnlagen innebär att partiproffsen alltid tar makten över medlemmarna. Jag förklarade så här:

[Michels] hade studerat principal och agent-problemet i det tyska socialdemokratiska partiet där principalen var partimedlemmarna och agenten var partiets funktionärer, alltså fullt analogt med relationen mellan medborgare och valda ombud. Michels hade observerat att funktionärerna ganska snart tog över kontrollen över partiet och medlemmarna fick allt mindre att säga till om. Det berodde enligt Michels inte bara på att funktionärerna var maktlystna och hade ett kunskapsövertag utan också på att organisationer fungerar bäst om de är kraftigt centraliserade (något jag inte är så säker på). På basis av denna enda observation formulerade Michels vad han kallade ”oligarkins järnlag” som innebär just att agenterna med tiden tar makten från principalerna.

Det handlar om ett maktspel mellan väljarna och politikerproffsen, mellan uppdragsgivarna och ombuden. Vad var det som ursprungligen gav uppdragsgivarna makten över ombuden? Jag kan tänka mig tre förhållanden.

För det första hörde ombuden hemma i valkretsen. De bodde där, de träffade väljarna på posten, på järnvägsstationen, på partimötena. Ombuden var tvungna att bry sig om sina väljare. Det sociala trycket på ombuden var långt starkare än nu. Det var vid lokala partiomröstningar som riksdagskandidaterna utsågs. Medlemmarna var mäktiga.

För det andra var ombuden ekonomiskt beroende av medlemmarna som betalade sina medlemsavgifter och kanske lite till. Även om pengar inte bestämmer allt så har de ett avgörande inflytande på maktfördelningen i en relation.

För det tredje hade partierna program som antagits av medlemmarna och som band ombudens handlingsfrihet när de hamnade i Riksdagen. Att ett ombud utställt löften och klara åsiktsdeklarationen inför ett val och blivit vald på den plattformen var inget att leka med utan närmast som ett slags heligt löfte. Thorbjörn Fälldin blev statsminister 1976 på löftet att inte starta fler kärnkraftverk och avgick två år senare när han inte kunde hålla löftet.

I takt med att medborgarna förlorar makt på dessa tre punkter kan ett politikervälde utan medborgarkontroll etableras. Hur politikerna sluppit undan närhetskontrollen är lite oklart men har nog att göra med att makten i partierna flyttats från lokala sammanslutningar till centrala partikanslier och framför allt med att partierna tappar medlemmar. Det finns inte längre några mäktiga lokala partidistrikt dit medlemmar går och manifesterar sina uppfattningar och erhåller starka mandat.

Den troligen avgörande faktor som släppte loss oligarkins järnlag var när partistödet infördes i full skala och ombuden blev helt oberoende av väljares och medlemmars pengar. För partierna är medlemmarna närmast ett administrativt stök vilket märks på det obefintliga välkomnandet om man anmäler sig som ny medlem.

Löftena till väljarna har dock fortfarande haft ett visst inflytande över ombuden. De har inte helt kunnat strunta i vad de lovat sina väljare. Program har trots allt varit program. Det är just denna medborgarkontroll Dagens Nyheter nu tycker bör upplösas. Så här ser det enligt ledarredaktionen ut inför valet 2022:

Januaripartierna samlar 42 [procent], medan M, KD och SD landar på 46. Det betyder att det på valnatten sannolikt inte kommer att finnas en klar segrare. I stället är det dagen efter som arbetet med att hitta en möjlig regeringskonstellation kan starta.

Då bör partierna försöka undvika en lika långdragen process som sist, när det tog drygt fyra månader innan förhandlingarna var i mål. Vägen dit är att inte låsa sig vid specifika alternativ.

… en av de viktigaste lärdomarna från förra valrörelsen är att partierna inte bör göra alltför kategoriska utfästelser. Bland annat eftersom en naturlig följd av Sveriges politiska system är att regeringsfrågan avgörs efter sakpolitiska förhandlingar.

Tidningen menar alltså att partierna inte ska gå till val på mer än luftiga och intetsägande utfästelser så att de inte efter valet ska förhindras att skapa vilken regering som helst. På Dagens Nyheters fina språk heter det ”att partierna ska ha ganska öppna förhandlingsmandat”. På det sättet undviker partierna ”låsta positioner”, det vill säga avgivna löften till väljarna och respekt för partiprogram där det kanske utpekas en viljeinriktning. Partierna måste ”tänka utanför den berömda boxen”. Den berömda boxen är, vad jag kan förstå, det som vi brukade kalla demokrati och medborgarinflytande, själva tanken att ombuden fick med sig ett uppdrag från väljarna.

För Dagens Nyheter är de viktigaste att det blir en regering, vilken som helst, inte att medborgarnas inflytande, som är ganska svagt särskilt i avgörande frågor såsom invandring, förstärks. Tidningen kan tänka sig att ”allianspartierna och Miljöpartiet samarbetar”, att Socialdemokraterna och Moderaterna gräver ner stridsyxan eller att Annie Lööf blir statsminister. Alla kombinationer är möjliga och då blir det lättare om politikerna saknar bestämda uppfattningar.

Dock existerar problemet att det kan bli svårt att få ihop en regering efter valet. Men att politikerna för att underlätta regeringsbildningen skulle glömma bort sitt mandat från väljarna bara för att allt ska gå som smort och se prydligt ut är ingen lösning. Bättre då tillsätta en expeditionsministär och hålla extraval tills det utkristalliseras en regering.