GUNNAR SANDELIN: Tar Sverige emot barnsoldater från Sydsudan?

Sverige tar årligen emot 5 000 så kallade kvotflyktingar, främst från flyktingläger runt om i världen. Tidigare var dessa ”bara” upp till 2 000 per år, men genom den migrationspolitiska överenskommelsen 2015 bestämdes att kvoten skulle mer än fördubblas.  

Kvotflyktingar tas hit av den svenska regeringen i samarbete med FN:s flyktingorgan UNHCR, som drar upp de grova riktlinjerna för vilka som anses behöva komma. Därefter gör Migrationsverket en närmare profil på dem som vi ska ta emot. Ofta följer någon från verket med UNHCR på resorna till flyktinglägret, där kvotflyktingarna väljs ut. Men så har det inte varit under det senaste året på grund av coronan.  

Migrationsverket framhåller att en del av Sveriges uttagningar i Nordafrika nu kommer att ske längs den centrala Medelhavsrutten. På så sätt hoppas man att kunna minska olyckorna till havs. Ytterligare två fokusområden är vidarebosättning från Syrien och dess närområde, främst syrier i primärt Turkiet, Libanon och Jordanien. Det andra är flyktingar i Afrika, framförallt etiopier, eritreaner, kongoleser, sudaneser, sydsudaneser och somalier. Till detta kommer akuta fall varhelst i världen de befinner sig i UNHCR:s hägn. 

När politiker och konventionella medier talar om att Sverige skulle ligga på EU:s miniminivå vad gäller asyl (vilket inte är sant), är inte kvotflyktingarna medräknade. Som jämförelse kan sägas att Sverige tar emot fler kvotflyktingar än vad övriga Norden gör tillsammans. Danmark har för första gången tackat ja, men då bara till 200 personer i sin kvot (vilka ännu inte anlänt). Till skillnad från våra grannländer får kvotflyktingar hos oss permanenta uppehållstillstånd direkt, medan det exempelvis i Norge tar upp till fem år. Dessutom: De 1 401 kvotflyktingar som vi inte lyckades ta emot förra året, ska adderas till årets kvot. 

Sydsudan i östra Afrika har 12 miljoner invånare med olja som största nationella naturtillgång. Det finns runt 200 etniska grupper i landet. Särskilt stark är rivaliteten mellan dinka- och nuerfolken. I landet har det internationella påbudet från FN att förbjuda rekrytering av barnsoldater regelmässigt negligerats. Där finns många stridande grupperingar som har utnyttjat barnsoldater från nio/tio års ålder och uppåt. 

Ända sedan det andra inbördeskriget i Sudan 1983 – 2005 har barn varit vanligt förekommande i väpnade strider. Den norra sidan uppmuntrade då olika sydsudanesiska grupperingar att bekämpa varandra, men även efter att Sydsudan 2011 blev självständigt och världens yngsta nation, pågår de inre väpnade konflikterna.  

Officiella uppgifter på hur många barn som utnyttjas av väpnade styrkor i Sydsudan är svåra att verifiera. UNICEF uppger att det kan röra sig om 19 000 barnsoldater. Den oberoende internationella människorättsorganisationen Human Rights Watch hävdar att majoriteten av dessa tillhör den sydsudanska regeringsarmén (och tidigare gerillan) SPLA, vars politiska gren SPLM dominerar det politiska livet i landet.  

I korthet kan man säga att norra Sudan (med Khartoum som huvudstad) i huvudsak är muslimskt medan Sydsudan (huvudstad: Juba) har en kristen majoritetsbefolkning. Journalisten, författaren och Afrikakännaren Bengt G. Nilsson, har besökt Sydsudan flera gånger och bland annat gjort dokumentärfilmer för SVT därifrån. 

Han berättar att de stridande parterna under det andra inbördeskriget utgjordes av olika kategorier: På ena sidan stod Khartoumregeringens trupper, och stambaserade miliser, ofta under befäl av professionella militärer. De mest framträdande av dessa hette SSIM och SSUM. Miliserna hade en viktig roll eftersom de i allmänhet, men på olika bevekelsegrunder, bekämpade den sydsudanesiska gerillan SPLA.  

Förutom tvångsrekrytering och grupptillhörighet är hämndmotiv den vanligaste bevekelsegrunden för att ett barn ansluter sig till en stridande part, exempelvis för att föräldrar har dödats av fienden. Eller så lockas barnen till att bli kanonmat för att, i världens fattigaste land, kunna få ett mål mat om dagen i magen. Många hundra av Sydsudans barnsoldater har frisläppts under de senaste åren och en del av dem befinner sig i UNHCR:s flyktingläger. Om barnsoldater skriver UNICEF: 

Under de senaste decennierna har utvecklingen av billiga, och för barn lätthanterliga automatvapen, gjort att användandet av barn som medel för väpnad konflikt har ökat. Barnen rekryteras ofta under tvångsliknande former, de kidnappas av gerillasoldater och militära förband som passerar deras hembyar. För att förhindra att barnen rymmer eller återvänder hem händer det att soldaterna tvingar barnen att döda sina föräldrar, syskon eller grannar innan de förs bort. 

Migrationsverket uppger att det sedan 2019 har kommit cirka 200 barn (personer under 18 år) från Sydsudan till Sverige som kvotflyktingar. Av dessa har cirka 30 stycken efter ankomst nått vuxen ålder, övriga är 17 år eller yngre. Verket kan dock inte säga i vilken utsträckning det kan röra sig om barnsoldater. Inte heller UD eller UNHCR i Sverige kan svara på den frågan.  

Det vore angeläget med ett svar. Eftersom barnsoldater är hårt traumatiserade och har deltagit i dödande, kan de vara ytterst farliga för sin omgivning. Vi hade en begränsad diskussion om något liknande för ett par år sedan när det kom marockanska gatubarn hit. Idag vet vi också att barn används som hjälpredor i olika kriminella grupperingar. Tidigare barnsoldater borde därför vara en attraktiv grupp att rekrytera till våra klanbaserade kriminella nätverk.  

Gunnar Sandelin