BITTE ASSARMO: Viaplays Heder – så ologisk att den blir komisk

Ibland fastnar man för en TV-serie som är så fascinerande ologisk och bisarr att man inte kan sluta hitta. En sådan serie är Heder, som streamar på Viaplay.

Heder handlar om en advokatbyrå som drivs av fyra kvinnor mitt i livet. Tjusigt skräddarsydda, med oklanderlig makeup och varje blankt hårstrå elegant på plats har de vigt sina karriärer åt att hjälpa utsatta kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt och andra övergrepp. Anletsdragen är lika botoxsläta som gravallvarliga och dialogen är hård, tuff och oförsonlig när de marscherar fram i livet, ständigt beredda på att ett svin till man ska ställa till jävelskap.

Det gör de också. Manssvinen alltså. Varenda gång de här tuffa damerna går ut så blir de antastade av någon karl som vill ta med dem på efterfest eller något annat otrevligt, eller som kallar dem ”lilla vän”. Givetvis får de också ständigt ta emot dickpics och sms där de blir kallade ”horor” för att de försvarar våldsutsatta kvinnor, så många att de inte hinner räkna dem.

För dem är det inte särskilt chockerande. De är luttrade eftersom de redan vet att alla män är svin.

”Vem har fått flest ”hora” idag?”

”Jag har fått 22 hittills”

”11 hora och 25 slyna. Räknas slyna?”

”Nej slyna räknas inte, bara hora.”

”Här bara ramlar det in, jag kan inte hålla räkningen”

Sådana är männen. Alltid på jakt efter en kompetent kvinna att skicka dickpics och okvädingsord till.

Rättare sagt: Sådana är de vita männen. Män som har en annan hud- och hårfärg och är bördiga från en annan kultur kan faktiskt ha vissa försonande drag. När fantastiska fyran på Heder kommer i kontakt med dessa hedersknyfflar (ursäkta ordvitsen) kan deras mungipor rentav vinklas uppåt en smula och de hårda ögonen – som sannolikt ska vittna om att de har mångåriga erfarenheter av svin till karlar – mjuknar en aning.

I övrigt är det kallt som i Sibirien på advokatbyrån Heder. Jargongen är som tagen från Dirty Harry, med den skillnaden att Clint Eastwood kunde leverera kaxiga oneliners med övertygelse, något som varken Alexandra Rappaport, Anja Lundqvist, Julia Dufvenius eller Eva Röse klarar av. I alla fall inte i den här serien och med den här regin.

Fantastiska fyran är också beredda att bryta mot lagen om rättssystemet sviker. ”Gå hela vägen”, kallar de det för. Måste man gå samman och slå ihjäl ett svin till våldtäktsman så gör man det, helt enkelt. En baggis. Det gjorde de därför i slutet av första säsongen. Ett dåd som nu hänger efter dem in i andra säsongen och som oroar dem storligen, inte för att de gjorde något fel (de här kvinnorna kan inte göra fel för de är perfekta) utan för att rättssystemet sviker.

Det hindrar inte att de fortsätter ta lagen i egna händer. I kampen för de utsatta kvinnorna är alla vapen tillåtna. Därför låter en av juristerna sin bror klä ut sig till polis och spöa upp en hustrumisshandlare med batong och stålhättor. För den goda sakens skull. Och för samma goda saks skull tar man sig in och stjäl medlemslistor på en herrklubb. Eftersom det är en klubb för män så är det ju givet att de flesta medlemmar är våldtäktsmän, det fattar ju vem som helst.

Det är uppenbart att skaparna av Heder (och möjligen många tittare också, eftersom serien fick en ny säsong) uppfattar det här som en feministisk thrillerserie, där starka kvinnor tar för sig och gör rent hus med gubbslemmen. Men det funkar inte, annat än som komedi, och det var väl inte riktigt meningen ändå.

Bitte Assarmo