HITTAT PÅ NÄTET: Svensk seger i slaget vid Siikajoki

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Slaget vid Siikajoki var ett slag under Finska kriget 1808–1809. Slaget utkämpades mellan svenska och ryska trupper den 18 april 1808 vid Siikajoki, nära Uleåborg i Finland.

Under det Finska krigets första skede 1808 beslutar den svenske kommendören Wilhelm Mauritz Klingspor att retirera norrut från södra Finland för att hinna få mer svensk trupp via Torneå och också på grund av hotet från Danmark. Närmast föregående slag utkämpades vid Pyhäjoki två dagar tidigare, där finske generaladjutanten greve Löwenhielm tillfångatagits av ryssarna. Direkt därefter utnämndes Carl Johan Adlercreutz till hans efterträdare och med von Döbeln som underställd.

När von Döbelns trupp på cirka 2 200 man, huvudsakligen björneborgare, ska korsa älven Siikajokis is hinner de jämnstarka ryska styrkorna under generallöjtnant I. Tutjkov ifatt svenskarna. von Döbeln går först till motanfall men beordras dra sig tillbaka. Då blottar de ryska styrkorna sin center och den nyutnämnde generaladjutanten Adlercreutz beordrar snabbt anfall igen och ryssarna slås. Det var krigets första svenska framgång, med stor moralisk betydelse. Följden blev också att återtåget temporärt avstannade.

Det var krigets första svenska seger.

Slaget vid Siikajoki beskrivs i dikten ”Adlercreutz” i Runebergs epos Fänrik Ståls sägner.

Vem är den höge mannen där på älvens strand,
Som skådar över fjärdarna och fälten?
Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brand
Och svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand,
Allt detta ger en bild av krigaren och hjälten.
Han står allena, ingen har han när,
Minutligt blott man komma ser och vandra
En ung soldat, som bud till honom bär;
Men framför honom och bakom står här mot här,
Med blod och dödar hotande varandra.

Inför hans öga ligger Siikajokis nejd
Så vinterödslig, som ett lik på båren,
Och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejd
Med återtåg i blygd, med strid och ära väjd
Och ryska härens jubelhån i spåren.
Därav det mörker, på hans panna bor,
Den skugga, som de ädla anletsdragen
Har överhöljt som med ett sorgens flor:
Han ser sitt fosterland, en fattig, skyddlös mor,
Ett offer bli, på söners mod bedragen.

Fortsätt läsa dikten här

Redaktionen