Gästskribent LARS VIGERLAND: Tankens inverkan på handlingen

Den franska revolutionen menar man startade med stormningen av Bastiljen den 14 juli år 1789. Det franska prästerskapet och adeln, benämnda det första och det andra ståndet, var skattebefriade och hade stor makt, t.o.m. i vissa avseenden större än monarkin. De franska borgarna och bönderna, benämnda det tredje ståndet, var ålagda avsevärda skatter som skulle försörja samhället. Bilden ovan är en känd illustration till hur det tredje ståndet på sin rygg bär upp prästerskapet och adeln i det franska samhället före revolutionen.

Bönderna ingick i godsherrarnas, d.v.s. adelns, jurisdiktion, och var belagda med skatter som skulle erläggas till den lokale godsherren. När väl revolutionen befriat bönderna från godsens skatter valde bönderna att arbeta mindre, eftersom man till mindre arbete erhöll samma nettoinkomster som före revolutionen, vilket ledde till mindre utbud av spannmål, därmed till högre priser på livsmedel och i förlängningen till hungersnöd och slutligen till stor press på revolutionsledningen i Paris. Det framstod inte som något attraktivt alternativ för bönderna att göra större vinster med de högre spannmålspriserna, utan det naturliga var att arbeta mindre. Tanken att fortsätta arbeta lika mycket som tidigare och på sikt ackumulera ett överskott ingick uppenbarligen inte i de franska böndernas föreställningsvärld. För dem var det mer naturligt att konvertera de högre priserna i mindre arbete.

Vårt sätt att tänka och förhålla oss till världen brukar benämnas informella institutioner. Informella institutioner kan vara uppfattningen å ena sidan att det är rätt att arbeta hårt, göra rätt för sig och att inte ligga samhället till last, å andra sidan i en diametralt motsatt informell kontext att det är skickligt att dra nytta av andras lättrogenhet och att utnyttja andra människors ”enfald” så mycket det går och att själv arbeta och anstränga sig så lite som möjligt. Vissa fundamentala delar av de informella institutionerna, d.v.s. vårt sätt att tänka och det man anser vara det ”rätta” förhållningssättet och uppträdandet, kodifieras i formella institutioner som regler och lagar, exempelvis i fallet med Västerlandet äganderätten och den tidigare lagen mot lösdriveri (1885, förändrad 1965, borttagen 1981).

Nobelpristagaren i ekonomi år 1993 var Douglass (sic) North, som i sin forskning visat att ekonomiskt framgångsrika samhällens medgångar beror på tankesätt som att det är moraliskt att arbeta hårt och att göra rätt för sig. Om många tänker på samma sätt minskar osäkerheten och tilliten ökar människor emellan och därmed minskar de s.k. transaktionskostnaderna. Denna typ av tankesätt som betonar en arbets- och pliktmoral är särskilt tydliga inom kalvinismen och i det lutherska sättet att tänka. Det är inte religionen i sig som är det väsentliga, utan sättet att tänka, moralen, som säger att det är rätt, i äldre tid Guds befallning – du skall arbeta i ditt anletes svett – att arbeta hårt och att inte ägna sig åt lättjefullt dagdriveri. Västerlandets stora ekonomiska framgångar, i synnerhet efter andra världskriget, beror enligt North på att människor i väst, i synnerhet och initialt i början av 1800-talet i England och i Nederländerna, uppfattat det som rätt och hedersamt att arbeta hårt, informella institutioner, och vissa delar av detta tänkande och förhållningssätt har satts på pränt i olika formella regler och lagar, formella institutioner, vilka gett västerlandet exempelvis den starka äganderätten, till skillnad från exempelvis Sovjetunionens och Kinas osäkra eller obefintliga skydd att åtnjuta frukterna av de egna ansträngningarna. Om äganderätten är osäker finns lägre incitament att arbeta hårt i den egna verksamheten, eftersom nyttan av arbetet inte säkert tillfaller en själv, utan riskerar att tillfalla tsaren, kejsaren, den lokala gangstern eller partiorganet.

North tillhör den s.k. institutionella ekonomiska skolan. Till skillnad från de neoklassiska ekonomerna som menar att ekonomisk framgång beror på tillgång av teknik och arbetskraft, eller egentligen kombinationen av kapital – inklusive teknik – och jord – inklusive råvarutillgångar – och arbetskraft, menar North att det absolut viktigaste för ekonomisk framgång är sättet att tänka, sättet att förhålla sig till omgivningen. Om det vore så enkelt som att ekonomisk framgång bara vore beroende av teknik, skulle vilka samhällen som helst kunna introducera den senaste tekniken, så vips skulle ekonomisk framgång uppstå. Så är fallet i verkligheten (empiriskt) emellertid inte. Det finns exempel från bl.a. SIDA:s verksamhet där jordbruksmaskiner av den senaste tekniken exporterats till utvecklingsekonomier och som efter någon tid lämnats därhän till att rosta sönder. Själv har jag erfarit industrikomplex och stora maskinparker i det forna Sovjetimperiet som lämnats vind för våg till att förstöras. När jag upplevde detta tänkte jag för mig själv att här finns än så länge en smärre förmögenhet bara i skrotvärden. Ingen förmådde sig emellertid till att tillvarata dessa värden, sannolikt eftersom äganderätten var otydlig eller t.o.m. obefintlig. När jag intervjuade en ung entreprenör i den forna sovjetrepubliken Georgien, numera den suveräna staten Georgien, menade denne att han aldrig skulle anställa en person som var äldre än 30 år, eftersom de äldre generationerna var alltför påverkade av det planekonomiska tänkandet och inte förstår innebörden av en marknadsekonomi.

North gick ur tiden år 2015 och har således inte upplevt den senaste samhällsutvecklingen. De västerländska ekonomierna, och i synnerhet den svenska, tycks alltmer fjärma sig från de ekonomiskt framgångsrika och traditionella marknadsekonomierna baserade på en arbets- och pliktmoral i enlighet med Norths teorier. Ekonomierna tycks i stället mer övergå till att vara baserade på bidragsäskande från det offentliga och från andra aktörer utgörande ett nollsummespel. Tankesätten, de informella institutionerna, likväl som de formella institutionerna, emanerar då inte i huvudsak på hårt och idogt arbete, utan på ett påvisande av behov av finansiering från andra samhällsaktörer. I dess mest extrema form kan man finna ett successivt ökande av kategorier som är i ”behov” av samhällets finansiering, såsom identitetspolitikens ökande antal grupperingar. Grunden i detta tankesätt är utsatthet och olika grader av kränkthet och med detta sätt att tänka består samhället av tydliga hierarkier av dominerade och dominerande, förtryckta och förtryckande, där de förtryckande står i skuld till de förtryckta. Dagens motsvarighet till det prerevolutionära Frankrikes första och andra stånd skulle vara det Patrik Engellau här på Det Goda Samhället brukar benämna det välfärdsindustriella komplexet och dess klienter, vilka lever på den nettoskattebetalande (medel)klassen, d.v.s. det franska tredje ståndets borgare och bönder. Identifieringen av nya grupper i behov av stöd från det allmänna inom ramen för det bidragsäskande tankesättet kommer sannolikt inte upphöra förrän dagens tredje stånd, som är de realvärdeskapande delarna av samhället, de förment dominerande och förtryckande, till att börja med kommer till insikt om sakernas tillstånd och därefter väljer att inte acceptera fler transfereringar (skatter). Således en omvärdering av tankesätten när de reala bördorna blivit för stora med en samhällsförändring som följd, likt den franska revolutionen för 232 år sedan, men förhoppningsvis utan schavotten.

Lars Vigerland bor på landsbygden i ett ålderdomligt hus, jagar, är gärna på sjön och betraktar sig som en svensk hillbilly, dock med alla framtänder i behåll, en doktorsavhandling i ekonomi, medlemskap i Engelska kyrkan samt preferenser för rödvin och samhällsidéer, gärna samtidigt. Han försöker hellre skratta än gråta åt samtidens pretentioner. Vigerland arbetar som lektor i företagsekonomi och engageras i flera ideella stiftelser.

Gästskribent