PATRIK ENGELLAU: Kan man se ett mönster?

Den italienske luftvägskirurgen Paolo Macchiarini utvecklade en metod för att transplantera in konstgjorda luftstrupar i patienter. Han fick mycket internationell uppmärksamhet för sina djärva planer och betraktades allmänt som ett nobelprisämne. Han hade charm och framåtanda. År 2010 rekryterades han av Karolinska Institutet och genomförde strax den världens första transplanteringen av en konstgjord strupe. Snart avslöjades Macchiarini som en bluff. Hans strupar fungerade inte. Patienterna dog. Transplantationer hade genomförts utan föregående etikprövning. Till råga på allt ljög han i obetydliga frågor som när han påstod att påven skulle viga honom med hans älskarinna trots att han fortfarande var gift med en annan kvinna.

Här finns ett mönster. En visionär bedragare med imponerande akademiska meriter lyckas svindla omvärlden att stödja hans entusiasmerande projekt. Inga av hans kollegor utom hans närmaste medarbetare – som är helt beroende av geniet – förstår riktigt vad som pågår men accepterar det ändå eftersom alla andra framstående personer gör det. Det går så länge det går. Till slut avslöjas svindlaren men det sitter långt inne ty de inblandade experterna vill inte erkänna att de låtit sig duperas i en köpenickiad.

Jag vet att parallellen i sin fräckhet är hårresande men är inte detta, om man multiplicerar det några miljoner gånger, ett mönster som vi känner igen i många storstilade svenska politiska projekt? Invandringsprojektet tycktes liksom Macchiarinis konstgjorda luftstrupar till en början synnerligen lovande, definitivt ett ämne för Nobels fredspris eller, ännu bättre, grunden för Sveriges position som humanitär stormakt.

Det finns emellertid en fundamental skillnad mellan det konstgjorda strupprojektet och det svenska politikerväldets invandringsprojekt och det är att Macchiarini inte hade total makt. När hans misslyckande blev uppenbart åkte han ut eftersom den medicinska världen bara låter sig sol-och-våras till en viss gräns. Någon sådan gräns finns inte i svensk politik. Om Karolinska Institutet fungerat som svensk politik hade visselblåsare som larmade om att struparna inte dög blivit avfärdade som rasister och brunråttor.

Politikerväldets migrationspolitik är förstås inte det enda överlevande misslyckandet. Skolpolitiken och socialpolitiken är andra framträdande exempel som kännetecknas av att man fortsätter att lita till det gift som inspirerats av politiskt korrekta idéer och att, när motgångarna inte längre kan döljas, spruta in lite mer av samma drog. Man kan bara tänka sig hur länge vi skulle fortsätta att operera in dödliga plaststrupar om Macchiarini hade haft tillräckligt med makt.

Miljöpolitiken är ett snarlikt fall. Den stenhårda och löftesrika energiomvandlingen började implementeras med kraft för några år sedan i syfte att Sverige ska ha nettonollutsläpp av växthusgaser till år 2045. Vi börjar nu känna de första effekterna av denna plan. Elen räcker inte och företag hotar att flytta utomlands för att få säker energi. Macchiarinis patienter vaknar i panik och snappar efter luft. Ygeman framstår som mer rävaktig än någonsin. Här finns inga visselblåsare utan Ygeman får gasa på för fullt.

Det verkar rätt säkert att planerna inte kommer att fungera. Så här skriver Naturvårdsverket i sin redogörelse till regeringen som underlag för regeringens klimatredovisning enligt klimatlagen:

År 2019 var utsläppen cirka 51 miljoner ton koldioxidekvivalenter vilket är en minskning med 29 procent sedan 1990. Till följd av nya beslut och aviserade förslag under år 2020, beräknas utsläppen kunna minska med cirka 53-54 procent år 2045 jämfört med 1990 i det fall beslutade mål om kväveoxidutsläpp beaktas. Gapet till 2045-målet beräknas då till 33-34 miljoner ton koldioxidekvivalenter utan användning av kompletterande åtgärder och 22-23 miljoner ton vid användning av kompletterande åtgärder.

Förstod du? Jag tolkar det så att utsläppen i Sverige av koldioxidekvivalenter minskade från 72 miljoner ton år 1990 till 51 miljoner ton år 2019 och att målet är 0 ton år 2045. Men så kommer det inte att bli enligt Naturvårdsverket. I stället för 0 ton år 2045 blir det 33 miljoner ton. De årliga utsläppen, om jag räknar rätt, har till nu minskat med 0,7 miljoner ton om året och beräknas fortsätta att minska i den takten till 2045. I den farten skulle vi behöva ett halvsekel till efter 2045 för att nå målet.

Med nuvarande politik kan målen inte nås trots planerade inskränkningar av folks livskvalitet. Den avgörande frågan för svenska folkets allmänna välbefinnande blir då om Macchiarini ska få hålla på med sina luftstrupar, det vill säga om klimatalarmisterna ska få fortsätta att driva sin politik som startats utan erfarenheter, utan realism, utan etikprövning och utan demokratisk avstämning med medborgarna, eller om ett mer återhållsamt förnuft ska ta över ansvaret. Om klimatsvärmarna ska fortsätta att bestämma och Sverige ska nå sitt mål till 2045 kommer det att behövas alltmer drakoniska åtgärder som får plastkasseskatten att framstå som en behaglig sommarvind. Håll i hatten!

Patrik Engellau