Gästskribent GABRIEL OXENSTIERNA: Nej, alla människor är inte lika mycket värda

Den andra paragrafen i regeringsformen stadgar: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” (1 kap. 2 § 1 st,) I denna sats ges svensk värdegrund två centrala och distinkta bestämningar.  

 
Varje individ tilldelas de olika mänskliga fri- och rättigheterna (MR) och ska behandlas med respekt för sin mänskliga frihet och värdighet. Dessa delar av värdegrunden finns med stor detaljrikedom angivna i andra lagrum i våra grundlagar, samt i Europakonventionen, vilken numera också är svensk lag.  

Makten ska dessutom utövas på ett sådant sätt att den respekterar ”alla människors lika värde”. Detta ses som så centralt, att det huggits in i sten i en av de första paragraferna i Sveriges grundlag. Att vi alla påstås ha ett lika värde är också en verklig grundbult för värdegrunden. Denna likavärdesprincip åberopas flitigt i samhällsdebatten och används för normkritisk åsiktsstyrning i Sveriges åsiktskorridor. De som ifrågasätter värdegrundsdogmen om allas lika värde blir brunstämplade. 

Men är det inte rimligt att alla är lika mycket värda? Att du själv, dina egna barn och föräldrar kan jämställas med andra, ja med vem som helst på jorden, som lika mycket värd?  

Nej, självfallet inte. Vi är individualister och älskar med all rätt oss själva och våra nära och kära mer än andra. Det du gör med ditt eget liv är viktigare än vad andra gör med sina liv. Du sätter ett högre värde på ditt eget liv än på andras liv. Vi investerar alltid mera inåt, i det egna, i vår familj, i vår egen kultur.  

Människors identitet formas av våra genetiska betingningar, vår familj, våra kulturella och religiösa rötter, våra traditioner, och våra olika sociala sammanhang. Men ju närmre någon står dig, desto större är ditt ansvar för dennes väl och därför är det rätt att prioritera dina egna och dina närmastes behov framför främlingars. Detta är en naturlig ordning som går tillbaka till vår förhistoria, så som den är uttryckt i exempelvis Gamla testamentet, eller hos kyrkofäderna (främst Augustinus så kallade subsidiaritetsprincip). Men det är också en del av aktuell nationalekonomisk neoskolastisk teoribildning och forskning med starkt empiriskt stöd. 

Du sätter alltid i praktiken ett större värde på dig själv och de som står dig nära, än på andra människor. I den personliga sfären gäller en sådan närhetsprincip. Denna ordning är helt enligt vår mänskliga natur. Uppenbarligen gäller likavärdesprincipen inte generellt för människor, eftersom det är emot din natur att sätta samma värde på alla andra som på dig själv eller dina närmaste.  

Likavärdet gäller helt enkelt inte i den privata sfären. Vi kan därmed avgränsa likavärdesprincipen till att gälla bara det som RF-paragrafen beskriver, nämligen i ”maktens” verksamhet.  

Men vad är det då för ett ”värde” som grundlagen påstår att vi ska ha lika mycket av? 

Som nationalekonom blir jag på min vakt när någon pratar om värde utan att specificera hur detta värde bestäms. Är det kanske någon form av marknadstänkande, utbud och efterfrågan? Eller det kanske är ett så kallat skuggpris, som i samhällsekonomiska kalkyler? Eller stammar värdet från vårt humankapital? Eller från vårt arbete eller våra gärningar, som i den marxistiska arbetsvärdeläran?  

Knappast. Man anger ju inget värde, alla ska ha samma! Oavsett hur mycket du arbetar eller anstränger dig i detta jordelivet, hur rik du blir eller hur nyttig du blir ska ditt värde ändå vara samma som för alla andra. Inga beräkningsgrunder anges, av en god anledning: människovärde är i sig inte mätbart.  

Lagtexten säger att ”… makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde”. Lagstiftaren ger ett dekret till staten att den ska utöva sin makt på ett sådant sätt att vi alla tillförsäkras ett lika värde. Principen om allas lika värde uttrycker alltså en strävan att utjämna mellan människor, att skapa jämlikhet.  

Vårt ”lika värde” måste då avse något som är delbart, något som aktivt kan utjämnas mellan människor av den offentliga makten. Vad kan staten bestämma över? Jo, olika former av fördelningspolitik. Skattesystemet omfördelar, bidragssystemet omfördelar, offentlig verksamhet omfördelar. Staten ger och staten tar. I mångt och mycket bestämmer staten våra materiella levnadsbetingelser, vår välfärd, vad vi får för pengar att röra oss med. Likavärdet skapas löpande av den offentliga makten via detta allomfattande omfördelningssystem. 

Det är här vi kan förstå varför likavärdesprincipen är så central i svenskt samhällsliv: den är en ideologisk grundval för fördelningspolitiken och hela det politiskt-administrativa maskineri som vi föder med våra skattepengar. Likavärdesprincipen är vänsterpolitik, den är socialistisk ideologi, den är dogm. Men sett till sitt innehåll är likavärdet bara en maktfras utan substans.  

Låt oss nu se på ett exempel som tydliggör hur denna statliga ideologi kommer till uttryck i nysvensk vardag, med fokus på jämlikhet och ekonomiska levnadsförhållanden: 

Är en invandrare som i praktiken saknar förutsättningar och/eller vilja att integreras i det svenska samhället och som aldrig kommer att bidra till folkhushållet utan leva på bidrag hela livet, lika mycket ”värd” som, exempelvis, Leif ”vad-fan-får-jag-för-skattepengarna” Östling? Eller som en vanlig, nettoskattebetalande medborgare? 

De icke integrerbara invandrarna medför stora nettokostnader för samhället och är i nationalekonomiskt hänseende mindre värda än högproduktiva direktörer för exportföretag, eller vanliga medborgare som försörjer sig själva och betalar skatter. I ett land utan välfärdspolitik hade detta direkt avspeglat sig i vars och ens levnadsförhållanden. I Sverige träder dock likavärdesprincipen in som ideologisk bas för en mycket aktiv fördelningspolitik med en myriad av utjämnande åtgärder. Staten satsar enorma pengar på fortsatt massinvandring och på att underhålla alla de som redan finns i landet. Det delas ut bostäder, det ges allehanda bidrag för att varje invandrare ska få en levnadsnivå så som anstår en svensk. Att likavärdet ska respekteras av ”makten” går hand i hand med att makten också har instrumenten att skapa det önskade likavärdet.  

Exemplet visar tydligt likavärdets ideologi: icke integrerbara, ekonomiskt sett tärande invandrare (och motsvarande svenskar) får tillgång till samma samhällsservice som närande nettoskattebetalare, och alla garanteras en rimlig levnadsnivå i enlighet med maktens bestämmelser. Makten konstruerar ett lika värde. 

Slutsatsen är att värdegrundens likavärdesprincip är en statsideologi av instrumentell karaktär. Staten gör oerhört mycket för att utjämna folks levnadsbetingelser på basis av denna ideologi. En indikation på detta ges av att halva BNP är offentlig verksamhet varav hälften är rena transfereringar.  

Ofta refererar man till likavärdet när man ska motivera vårt svenska samhälles enorma satsningar på identitetspolitik, på massinvandring, på mångkultur och på allmän omfördelning. En armé av politiker och administratörer får sin makt och sin utkomst av dessa ideologiskt betingade satsningar.  

Men utöver denna politiska och ideologiska fenomenologi saknar dogmen om likavärdet alltså substans.  

Gabriel Oxenstierna är fil.dr. i nationalekonomi vid Stockholms universitet, författare till böcker för finansmarknaden, bland annat boken Placeringsrådgivning, (15 uppl. 2020). Delar av hans böcker handlar om etik, normer och regler. 

Gästskribent