HITTAT PÅ NÄTET: Hertig Karl erkänns som kung av Sverige

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Under en riksdag i Norrköping den 22 mars 1604 erkänns den svenske riksföreståndaren hertig Karl, segraren i avsättningskriget mot kung Sigismund, som kung av Sverige. Karls son Gustav Adolf blir tronföljare och vid Karls död 1611 övertar denne tronen med namnet Gustav II Adolf, trots att han då är knappt 17 år.

Karl kröntes dock först 15 mars 1607 i Uppsala domkyrka.

Karl IX (1550-1611) var son till kung Gustav Vasa och drottning Margareta, halvbror till Erik XIV och bror till Johan III och hertig Magnus, farbror till Sigismund, far till Gustav II Adolf, farfar till drottning Kristina samt morfar till Karl X Gustav. Han var kung av Sverige 1604–1611.

Inbördeskriget mellan sidan ledd av Hertig Karl och sidan ledd av den då laglige kungen Sigismund hade flera orsaker, en var religion: Hertig Karl företrädde protestanterna medan Sigismund företrädde de som ville återinföra katolicismen.

Utdrag ur Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

För att kunna för framtiden säkert skydda sig mot den katolska faran beslöto ständerna på en riksdag i Norrköping 1604, att aldrig någon av främmande religion skulle tålas i riket. Den, som avfölle från den luterska läran, skulle förlora sitt gods och förvisas ur landet, ”på det han icke må hava tillfälle sitt gift att där utspy”.

Det var i religionshatets tidevarv, som dylika beslut kunde och måste fattas. Till den grad förbittrad var nu stämningen mellan olika trosbekännare, att ingen osanning kunde vara för grov för att bli trodd, när den gällde dem som hade en annan religion. Så förtäljes i en bok, som var mycket spridd inom den katolska världen under hela 1600-talet, följande om de vidriga följderna av de luterska prästernas äktenskap: ”Av trovärdigt folk har berättats, att den Stockholmska ärkebiskopinnan i sin första barnsäng nedkom med grodor i mängd och en annan prästfru med en långsvansad apa i stället för barn.” Och sådana historier mötte aldrig den ringaste gensägelse bland katolska läsare.

Inom den protestantiska världen hade man också alltjämt att räkna med att de lömska jesuiterna icke skydde några som helst medel för att nå sina syften. Ett exempel därpå fick man denna tid i vårt land i Petrus Petrosa, en svensk student från Österbotten, vilken efter en tids vistelse vid Uppsala universitet for utomlands och i Rom avsvor den evangeliska läran. Såsom juris doktor återkom han år 1604 till Sverige; och eftersom man här hemma icke visste något om hans trosförändring, blev han av Karl antagen i kansliet och ”brukad i åtskilliga angelägna förrättningar”. Men en dag beslog man honom med ”det förrädeliga och grova skälmstycket, att han tog tiden i akt, när konungen var allena, att honom med en kniv eller värja livet avhända”. Mordförsöket misslyckades, men till straff blev Petrus Petrosa på en riksdag år 1606 dömd till döden och rådbråkad. ”Hjärtat blev ock utur honom skuret, medan han ännu levde, och av skarprättaren honom kastat på munnen, där han nu, litet förr än han dog, ropade: ’O Jesus Maria,’ uppenbarande därmed, uti vad religion han var lärd och upptuktad”, berättar Werwing.

Fortsätta läsa Grimbergs berättelse här

Redaktionen